Med en fjärdedel av NHL-säsongen bakom oss kan vi konstatera att Calgary Flames (14:e i Western Conference) har ett helt berg att bestiga för säsongen ska bli en framgång.

När kollektivet följer coach Brent Sutters matchplan och spelar smart hockey och förlita sig på Miikka Kiprusoff kan också Flames vinna mot de bästa. De visade de inte minst förra veckan när de bortaslag hittills suveräna Philadelphia Flyers och förlorade mot Detroit på övertid.

Men Flames är inte på väg att genomgå någon generationsväxling och kommer knappast få mer fart på benen ju längre säsongen lider. 10 av 18 forwards är över 30, bara 21-årige Mikael Backlund är yngre än 25.

Så, ska Flames vara besvikna med sina 22 poäng på 24 matcher? I fjol hade de 11 fler vid den här tidpunkten, och då nådde det inte ens till slutspel. Olli Jokinens andra sejour i Alberta var ungefär som hans första, två mål, nio poäng och minus fyra motiverar knappast reaköpet som Darryl Sutter kallade $3-miljonerskontraktet Jokinen sitter på.

Niklas Hagman har bara 11 poäng och minus 6. Power play är rankat 25, trots både talangfulla forwards och skjutglada backar. Numerärt underläge är något bättre, där är Flames ligans 19:e bästa lag, mycket tack vare sin målvakt.

Bäst, förutom den finske målvakten har Rene Bourque och Mark Giordano varit de bästa spelarna. Den förste något ojämne och den andra briljant i alla tre zoner. Men trots det hade det här laget varit hopplöst sist om det inte vore för Kiprusoff. Bara Carey Price har spelat mer.

95 poäng brukar vara ribban för att nå slutspel, kanske något högre i den suberba västa konferensen. Det innebär alltså att Calgary måste ta 73 poäng på de sista 58 matcherna, vilket i praktiken innebär att de måste spela .750-hockey från och med nu. Knappast troligt i en konferens där San Jose Sharks gjort färre mål än Flames och Los Angeles Kings numera inte ens ligger på slutspelsplats.

För varje dag som går kommer berget Flames måste bestiga, bara bli brantare och brantare.

Det var i slutet av april. Washington Capitals, förhandsfavoriten till Stanley Cup, hade precis slagits ut i den sjunde och avgörande conference-kvartsfinalen mot Montreal. Brooks Laich hade gjorts det sena reduceringsmålet med två minuter kvar att spela. Med sina 25 mål och 34 assist hade 27-åringen gjort sin bästa säsong. Efter matchen fick Ovechkin, Bäckström, Green och Semin försvara sig och förklara vad som egentligen hände när åttondeplacerade Montreal vände Washingtons 3-1 överläge efter fyra matcher. Laich lämnade omklädningsrummet snabbt.

Klockan är efter tio när Laich åker över Theodore Roosevelt Bridge i närheten av Verizon Center. Han ser en kvinna och hennes dotter stå bredvid sin Acura. Bilen har fått punktering. Förbannad över den spoilerade säsongen hade det inte varit mer än förståeligt om Laich och vilken annan idrottsman som helst ställt sig på gasen och fortsatt hem. Men Brooks Laich bromsar in och frågar kvinnorna om han kan hjälpa till.

Kvinnorna, som av en slump var på väg från förlustmatchen, klädda i Capitalströjor, förklarade att de försökt ringa bärgningstjänsten, men på grund av ett överbelastat telenät kom de inte fram. En timme senare hade Brooks Laich bytt däcket.

När Laich en vecka senare Ã¥tervände till arenan för att städa ur sitt skÃ¥p var historien redan Ã¥terberättad i Washington Post och i lokalradio. ”Det var bara ett hjul”, sa han till reportrarna pÃ¥ plats, ”jag sÃ¥g tvÃ¥ strandade kvinnor vid sidan av vägen och antog att mina däckkunskaper var större än deras. Bara för att min dag var förstörd, betydde inte att jag inte kunde hjälpa nÃ¥gon annan.”

s
Årets NHL-experiment är over och vi kan krasst konstatera att Stockholm för första gången inte lyckades sälja ut någon av sina matcher. 9 537 hade bänkat sig i Globen en lördag i oktober. Det hade lika gärna kunnat vara en ridtävling eller ett annat arrangemang som inte lyckats sälja ut de nästan 14 000 platserna. Istället var det NHL-hockey med ett av ligans bästa lag, och ändå fylldes bara 69 % av arenan. Detta var sannolikt sista gången på åtminstone ett år som det spelades NHL-hockey i Stockholm.

Med NHL-matcher i Europa som inte längre säljer ut tåls det att fundera på vad NHL som organisation egentligen vinner på att öppna säsongen med sex matcher på en annan kontinent.

Det handlar inte om att förbereda Europa inför en eventuell expansion med Europeiska lag i NHL. För inte kan väl en liga som kan ha en lockout igen om ett par säsonger tänka femton eller tjugo år fram i tiden? Eller ännu längre fram. För som världen ser ut just nu fungerar det inte att ha en professionell liga där lag måste resa över sex tidszoner för att spela 60 minuters hockey.

NHL menar naturligtvis att så inte är fallet. De är i Europa för att skapa nya supportrar. Och med dagens lättillgängliga utbud på ESPN America, ESPN 360, NHL.com och inte minst YouTube är det naturligtvis förståndigt att utveckla den marknad som finns i Europa. Men när man inte ens lyckas sälja ut en enda match i Stockholm, trots relativt höga biljettpriset, börjar man fundera på hur många nya fans man egentligen genererar med dessa resor?

Det känns någonstans osannolikt att Columbus Blue Jackets eller Phoenix Coyotes kommer att locka nya supportrar till en sport där matcherna oftast spelas mellan 01 och 07 lokal tid. I synnerhet när det finns lokala lag att följa i överflöd, även om nivån är lägre.

Varför spelar då inte NHL matcher i Australien, Sydafrika eller Peking? Marknader där NHL är helt oexploaterat och på alvar kan hitta nya anhängare. Att marknadsföra hockeyn i den amerikanska södern verkar ju vara ett misslyckat projekt, så att sälja in hockey till rugbyfanatiska sydafikaner är nog lika hopplöst.

Européer representerar 20% av alla besökare till NHL.com, en ganska signifikativ siffra om man tänker efter. Det är där marknaden för utveckling finns. I Europa bryr vi oss om NHL. Och trots att 9500 personer bestämde sig för att se San Jose – Columbus är jag övertygad om att NHL är en starkare produkt i Europa än i Florida just nu.

NHL är alltså steget före. De har tidigt insett vilken potentiell marknad det finns hos europeiska kids som älskar hockey. Räkna med fler tidiga helgmatcher i NHL under åren som kommer, allt för att tillfredsställa den nya marknaden.

Carey Price släppte in det första skottet i den första träningsmatchen för ett par veckor sedan. Det var symboliskt på något vis. På de 39 skotten i de första två träningsmatcherna släppte Price in tio. Ännu mer symbolik.

Även om det bara är betydelselösa träningsmatcher sätter Price knappast ribban högt för vad vi kan förvänta oss under säsongen. Men av det vi har sett än så länge verkar det som om Pierre Gauthier har gjort den största blundern på 15 år i Montreal. Men dåvarande GM i Montreal, Rejean Houle satt i en annan situation. Han var nytillträdd och hamnade direkt mellan sin hetlevrade stjärna (Patrick Roy), sin ännu mer hetlevrade tränare (Mario Tremblay) och en president (Ronald Corey) i panikläge över situationen.

Gauthier tillträdde visserligen sitt jobb så sent som i februari, men han har varit Bob Gaineys högra hand i många säsonger nu. Han har sett tillräckligt mycket av Carey Price och Jaroslav Halak för att ta ett beslut. Och trots att han hade hela sommaren på sig att invänta förslag på någon av sina två burväktare skickade han iväg slutspelshjälten redan när det första laget hörde av sig. Hur klokt låter det på en skala?

Kvar står Carey Price med ett nyskrivet tvåårskontrakt. Kvar står samme Price som varit snäppet efter Halak enda sedan den där slutspelsserien mot Boston 2008. Och kvar är framför allt Montrealpubliken som högljut buade ut Price i sina två första träningsmatcher. Men mest av allt buade de nog ut Gauthier.

Jag hoppas att Price klarar av att prestera under press. Nu finns inte längre Halak i bakgrunden, redo att hoppa in så fort femtevalet sviktade. Och med all press på Price blir det tufft om han inleder NHL-säsongen som han inledde träningsmatcherna.

Edmontons general manager Steve Tambellini har en angenäm uppgift framför sig. Han har vänt ett blad i Edmonton Oilers historiebok och har fått chansen att börja en ny dynasti från start. Med en tom sida är det dags att skriva ett nytt kapitel i historieboken om Albertas mest framgångsrika lag. Precis som Pittsburgh Penguins och Chicago Blackhawks är det några år i botten av tabellen som krävs för att få chansen att bygga ett lag via draften.

Magnus Pääjärvi, Jordan Eberle och Taylor Hall gör alla NHL-debut i år. Sam Gagner fyllde nyligen 21 och påbörjar sin tredje NHL-säsong. Gilbert Brule som draftades som nummer sex för fem år sedan är fortfarande bara 23. Det ska bli spännande att se hur Tom Renney kommer att utveckla sitt unga manskap.

Och även om ovan nämnda namn representerar klubbens framtid handlar årets resultat om de som återvänder. Den största anledningen till att Edmonton fick chansen att drafta Taylor Hall var antagligen på grund av att Ales Hemsky bara spelade 22 matcher och Nikolai Khabibulin spelade ännu färre. Kan Dustin Penner fortsätta att producera som han gjorde i fjol (32 mål och 63 poäng) och Shawn Horcoff vakna upp ur den dvala han gått in i de senaste åren, har Edmonton trots allt ett synnerligen intressant lag. Och lyckas inte de unga herrarna producera under sitt första år, fortsätter Horcoff att vara inne på baklängesmål (-29 gav honom näst sämst +/- i fjol), ja då kan man se fram emot en trevlig draft i Minnesota juli 2011. Adam Larsson eller Sean Couturier, det är bara att börja fundera, Tambellini.

SÃ¥ här i tider dÃ¥ NHL-hockeyn mer eller mindre stÃ¥r still kan vi passa pÃ¥ att tipsa om en konstutställning med hockeyanktnyning frÃ¥n konstnären Mark Penxa. Utställningen gÃ¥r under namnet ”Stealing Signs: Memories from my last life; Saskatchewan, 1934″ och är mer eller mindre en visuellt kärleksbrev till sporten vi alla älskar.

Ni kan beskåda hela utställningen här.

Chicago Blackhawks general manager Stan Bowman har fortfarande en svettig sommar framför sig. Bara 37 år gammal och med en Stanley Cup i bagaget från sin första säsong som Chicagos GM har Bowman ett sällan skådat lönepussel att sysselsätta sig med i sommar.

San Jose Sharks gjorde knappast processen lättare när de signerade Niklas Hjalmarsson till ett fyraÃ¥rskontrakt värt $14 miljoner, som Chicago matchade nÃ¥gra dagar senare. Med Hjalmarssons kontrakt har Chicago alltsÃ¥ 15 spelare under kontrakt. Med totalt $51 351 590 i löneutgifter nästa säsong, dÃ¥ lönetaket kommer att ligga pÃ¥ $59, 4 miljoner – är det inte konstigt om Bowman sover dÃ¥ligt pÃ¥ nätterna.

Visserligen lär man spara pengar när Cristobal Huet skickas ned till farmalaget och tar med sig sin $5,625 miljoner per säsong, men Bowman måste ändå hitta åtta eller nio spelare för att fylla de luckor som har uppstått, inklusive Antti Niemi som ansökt om salary arbitration om några veckor.

Men Chicago är trots det fortfarande det bästa laget i väst. Sharks har knappast förbättrat sin trupp sedan Rob Blake pensionerat sig och Evgeni Nabokov lämnat för KHL. Detroit har mer eller mindre samma lag som i fjol och till Vancouver har visserligen två duktiga backar i Dan Hamhuis och Keith Ballard anslutit, men laget är egentligen inte i närheten av Chicagos offensiva kraft.