Redan i vintras började snacket gå om att Boston Bruins behövde gå djupt i årets slutspel efter flera år av framgångsrika grundserieresultat, med fiaskon i slutspelet som följd. Ytterst ansvarig för dessa fiaskon har Claude Julien varit.

Julien lider av samma syndrom som Bruce Boudreau; han har ett lagt fyllt av talangfulla spelare, men han har aldrig lyckats göra ett riktigt avtryck i slutspelet. Vi minns alla Bostons totala kollaps i fjolårets slutspel, inte nog med att man ledde med 3-0 i matcher i konferenssemifinalen, i den sjunde och avgörande matchen hade man också en 3-0-ledning, men förlorade tillslut både matchen och serien.

Efter tre spelade matcher mot Montreal Canadiens ser inte Julien ut att ha stärkt sina aktier i förhållande till fjolåret. Två hemmaförluster följdes av en vinst i Montreal och numera alltid lika slutspelsstabila Montreal har seglat upp som favoriter.

Julien avslutar sin fjärde säsong i Boston med imponerande 179-103-46 som resultat. Men bara två kvartsfinaler i den egna konferensen har det blivit. Med 39 år sedan Bostons senaste Stanley Cup, och flera stora trades av general manager Peter Chiarelli är det vinna eller förlora för Julien. Ironiskt nog kan hans karriär på Bostons bänk ta slut där tränarkarriären en gång började – i Montreal.

I fjol gjorde Washington Capitals 318 mål i grundserien, 46 fler än tvåan Vancouver Canucks. Senast något lag gjorde så många mål? Säsongen 1995-1996.

Fjolårets 3.87 gjorda mål per match får årets 2,65 mål per match att blekna. Insläppta mål per match har visserligen minskat från 2,84 till 2,53. Men Washington är inte i närheten av lika elektriska som man var i fjol. Årets powerplay är placerat på 25:e plats i ligan med sina 16.1%, jämför med fjolårets 25.2%.

Huvudtränare Bruce Boudreau och general manager George McPhee har båda talat om att göra Washington till ett lag som är svårare att spela emot, tuffare defensivt och mer oförutsägbara offensivt. Men det har uppenbarligen inte fungerat. Alexander Ovechkin har blivit en mer ansvarsfull hockeyspelare, men är inte längre det enigma han var under sina fyra första NHL-säsonger.

Nu finns det inte längre några ursäkter från herrarna Boudreau och McPhee. Washington måste lyckas i slutspelet i år, annars är det sorti. McPhee bytte till sig centern Jason Arnott och backen Dennis Wideman förra veckan. För honom är jobbet mer eller mindre över, han kan börja fokusera på draften och kanske planera för en ny säsong. Men för Boudreau är det med jobbet som insats som vi om 18 matcher går mot slutspel.

Och innan det är dags för den där första slutspelsmatchen någon gång i april vet vi inte om det modiga experimentet att bygga om ett framgångsrikt (nåja) spelsystem från grunden på bara 12 månader, lyckats eller inte.

Vad innebär det då att lyckas? Ett första steg vore i alla fall att vinna en slutspelsserie, det har inte skett sedan 1998. Ted Leonsis är en av ligans mest aktiva ägare och han nöjer sig inte med ett lag som presterar i grundserien. Om det blir ytterligare en tidig sorti kan vi nog vänta oss en omorganisation i den amerikanska huvudstaden.

Peter Forsberg slutar spela ishockey. Det blev bara två matcher och Forsberg tvingas slinka ut bakvägen när han lämnar världens bästa liga och hockeyn för alltid. En del kommer skratta, men de flesta av oss sörjer att en av de största aldrig mer kommer att spela i NHL.

Egentligen vet jag inte vad jag hade för förväntningar. Trodde jag att Forsberg kunde gå in och tacklas som om det var 2003 igen? Nej, kanske inte. Trodde jag att han åter skulle bli den fantastiska tvåvägsspelare han var under hela sin karriär? Nej, inte det heller. Men jag trodde att Peter Forsberg, trots sina 37 år, skulle kunna leda ett powerplay i vilket lag som helst mot de bästa motståndarna i världen. Och någonstans fick jag rätt. Peter Forsberg gjorde aldrig bort sig. Men han dominerade inte heller. Alla som har sett hockey såg att det lilla extra fanns där, blicken för spelet, kylan att hålla i pucken ytterligare en sekund innan han släpper den till någon med bättre fart. Till och med skridskoåkningen, akilleshälen på senare år, verkade fungera hyggligt.

Forsberg var ärlig in i det sista. Han visste att det kanske inte skulle gÃ¥ vägen. Men hans passion och kärlek till sporten var alldeles för stor för att inte ge det en sista chans. NÃ¥gonstans i hans huvud visste han att han hade alla verktyg för att Ã¥ter bli en fantastisk hockeyspelare. Om det inte hade varit för den där förbannad högerfoten hade jag inte behövt skriva det här idag. DÃ¥ hade Forsberg spelat en bra bit över 1000 NHL-matcher vid det här laget, kanske gjorde ett par 100-poängssäsonger i ”det nya NHL”, och kanske, kanske vunnit ytterligare en Stanley Cup.

Forsberg var minus 4, spelade 17 minuter 38 sekunder respektive 17 minuter 32 sekunder under de två matcherna, hans karriär hade förtjänat ett värdigare avslut. Men trots detta kan vi konstatera att Forsberg på bara 708 grundseriematcher lyckades samla ihop 885 poäng, vilket placerar honom på åttonde plats för poäng per match genom alla tider.

Men Peter Forsberg var bäst som hockeyspelare när det gällde som mest. Han gjorde 171 poäng på 151 slutspelsmatcher, vann två Stanley Cup, två Olympiska spel och två VM-guld.

Ryssarna har inte haft det lätt den här NHL-säsongen. Alexander Ovechkin kastar handskarna för att väga upp för sitt lags ibland harmlösa spel. Fortsätter han i samma takt som de inledande 51 matcherna kommer han att hamna på 30 mål. Han har aldrig gjort färre än 46. Alexander Semin inledde övertygande, men har inte gjort mål sedan den 28 november. Och Semyon Varlamov är ibland tredjemålvakt i ett Washington Capitals utan någon förstemålvakt. Och då är detta bara ett lag.

1992, bara några år efter det att ryssarna för första gången tilläts spela i NHL in draftades 44 ryssar. Vartenda scout och general manager lovade oss att detta var starten på en ny era, här kom tekniska pojkar som kunde snurra upp långsamma fighters upp läktaren. Vartenda förstakedja skulle bestå av ryssar. Starka amerikaner i en checkinglina och hårt arbetande kanadensare skulle agera rollspelare.

Säsongen 88-89 spelade bara en ryss i ligan, tio säsonger senare, 1999-2000, spelade 71 ryssar och trenden tycktes inte avta. Tills nu. Idag avtar antalet ryssar i NHL för varje år som går. 34 spelade i ligan i fjol, 27 har spelat minst en NHL-match i år.

Utvecklandet av KHL och bristen på avtal mellan NHL och spelare inom IIHF har naturligtvis påverkat spelaromsättningen. Men kan det också vara så att ryska spelares influens helt enkelt avtagit?

Av de 27 i NHL, är det bara en handfull som nått upp till de högt ställda förvätningarna. Evgeni Malkin skulle vara lika bra som Sidney Crosby. Ilya Kovalchuck hade 437 poäng på 334 efter lockouten i ett mediokert Atlanta Thrashers. Hitills är han -29 (sämst i ligan) och ska vara nöjd om han gör mer än 40 poäng. Sergei Gonchar är -16 (13:e sämst) och har inte varit i närheten av den back han varit de senaste åren. Anton Volchenkov och Alexander Frolov talas det inte om överhuvudtaget. Nikolai Zherdev, i sitt åttonde lag på lika många år, har gjort imponerande 15 mål med någorlunda begränsad istid, men 4 assist imponerar inte på någon. Nikita Filatov harvar i AHL. Alexei Kovalev hade spelat i NHL om han haft en annan struktur på sitt kontrakt. Ja, ni förstår, jag kan fortsätta lista namn på namn av underpresterande ryssar.

Egentligen är det bara veteratnerna Ilya Bryzgalov och Pavel Datsyuk som fortsätter att prestera so mom det vore 1999 igen. Och så Sergei Bobrovski, såklart, rookien som kan ta Flyers hela vägen till en Stanley Cup-final.

Med en fjärdedel av NHL-säsongen bakom oss kan vi konstatera att Calgary Flames (14:e i Western Conference) har ett helt berg att bestiga för säsongen ska bli en framgång.

När kollektivet följer coach Brent Sutters matchplan och spelar smart hockey och förlita sig på Miikka Kiprusoff kan också Flames vinna mot de bästa. De visade de inte minst förra veckan när de bortaslag hittills suveräna Philadelphia Flyers och förlorade mot Detroit på övertid.

Men Flames är inte på väg att genomgå någon generationsväxling och kommer knappast få mer fart på benen ju längre säsongen lider. 10 av 18 forwards är över 30, bara 21-årige Mikael Backlund är yngre än 25.

Så, ska Flames vara besvikna med sina 22 poäng på 24 matcher? I fjol hade de 11 fler vid den här tidpunkten, och då nådde det inte ens till slutspel. Olli Jokinens andra sejour i Alberta var ungefär som hans första, två mål, nio poäng och minus fyra motiverar knappast reaköpet som Darryl Sutter kallade $3-miljonerskontraktet Jokinen sitter på.

Niklas Hagman har bara 11 poäng och minus 6. Power play är rankat 25, trots både talangfulla forwards och skjutglada backar. Numerärt underläge är något bättre, där är Flames ligans 19:e bästa lag, mycket tack vare sin målvakt.

Bäst, förutom den finske målvakten har Rene Bourque och Mark Giordano varit de bästa spelarna. Den förste något ojämne och den andra briljant i alla tre zoner. Men trots det hade det här laget varit hopplöst sist om det inte vore för Kiprusoff. Bara Carey Price har spelat mer.

95 poäng brukar vara ribban för att nå slutspel, kanske något högre i den suberba västa konferensen. Det innebär alltså att Calgary måste ta 73 poäng på de sista 58 matcherna, vilket i praktiken innebär att de måste spela .750-hockey från och med nu. Knappast troligt i en konferens där San Jose Sharks gjort färre mål än Flames och Los Angeles Kings numera inte ens ligger på slutspelsplats.

För varje dag som går kommer berget Flames måste bestiga, bara bli brantare och brantare.

Det var i slutet av april. Washington Capitals, förhandsfavoriten till Stanley Cup, hade precis slagits ut i den sjunde och avgörande conference-kvartsfinalen mot Montreal. Brooks Laich hade gjorts det sena reduceringsmålet med två minuter kvar att spela. Med sina 25 mål och 34 assist hade 27-åringen gjort sin bästa säsong. Efter matchen fick Ovechkin, Bäckström, Green och Semin försvara sig och förklara vad som egentligen hände när åttondeplacerade Montreal vände Washingtons 3-1 överläge efter fyra matcher. Laich lämnade omklädningsrummet snabbt.

Klockan är efter tio när Laich åker över Theodore Roosevelt Bridge i närheten av Verizon Center. Han ser en kvinna och hennes dotter stå bredvid sin Acura. Bilen har fått punktering. Förbannad över den spoilerade säsongen hade det inte varit mer än förståeligt om Laich och vilken annan idrottsman som helst ställt sig på gasen och fortsatt hem. Men Brooks Laich bromsar in och frågar kvinnorna om han kan hjälpa till.

Kvinnorna, som av en slump var på väg från förlustmatchen, klädda i Capitalströjor, förklarade att de försökt ringa bärgningstjänsten, men på grund av ett överbelastat telenät kom de inte fram. En timme senare hade Brooks Laich bytt däcket.

När Laich en vecka senare Ã¥tervände till arenan för att städa ur sitt skÃ¥p var historien redan Ã¥terberättad i Washington Post och i lokalradio. ”Det var bara ett hjul”, sa han till reportrarna pÃ¥ plats, ”jag sÃ¥g tvÃ¥ strandade kvinnor vid sidan av vägen och antog att mina däckkunskaper var större än deras. Bara för att min dag var förstörd, betydde inte att jag inte kunde hjälpa nÃ¥gon annan.”

s
Årets NHL-experiment är over och vi kan krasst konstatera att Stockholm för första gången inte lyckades sälja ut någon av sina matcher. 9 537 hade bänkat sig i Globen en lördag i oktober. Det hade lika gärna kunnat vara en ridtävling eller ett annat arrangemang som inte lyckats sälja ut de nästan 14 000 platserna. Istället var det NHL-hockey med ett av ligans bästa lag, och ändå fylldes bara 69 % av arenan. Detta var sannolikt sista gången på åtminstone ett år som det spelades NHL-hockey i Stockholm.

Med NHL-matcher i Europa som inte längre säljer ut tåls det att fundera på vad NHL som organisation egentligen vinner på att öppna säsongen med sex matcher på en annan kontinent.

Det handlar inte om att förbereda Europa inför en eventuell expansion med Europeiska lag i NHL. För inte kan väl en liga som kan ha en lockout igen om ett par säsonger tänka femton eller tjugo år fram i tiden? Eller ännu längre fram. För som världen ser ut just nu fungerar det inte att ha en professionell liga där lag måste resa över sex tidszoner för att spela 60 minuters hockey.

NHL menar naturligtvis att så inte är fallet. De är i Europa för att skapa nya supportrar. Och med dagens lättillgängliga utbud på ESPN America, ESPN 360, NHL.com och inte minst YouTube är det naturligtvis förståndigt att utveckla den marknad som finns i Europa. Men när man inte ens lyckas sälja ut en enda match i Stockholm, trots relativt höga biljettpriset, börjar man fundera på hur många nya fans man egentligen genererar med dessa resor?

Det känns någonstans osannolikt att Columbus Blue Jackets eller Phoenix Coyotes kommer att locka nya supportrar till en sport där matcherna oftast spelas mellan 01 och 07 lokal tid. I synnerhet när det finns lokala lag att följa i överflöd, även om nivån är lägre.

Varför spelar då inte NHL matcher i Australien, Sydafrika eller Peking? Marknader där NHL är helt oexploaterat och på alvar kan hitta nya anhängare. Att marknadsföra hockeyn i den amerikanska södern verkar ju vara ett misslyckat projekt, så att sälja in hockey till rugbyfanatiska sydafikaner är nog lika hopplöst.

Européer representerar 20% av alla besökare till NHL.com, en ganska signifikativ siffra om man tänker efter. Det är där marknaden för utveckling finns. I Europa bryr vi oss om NHL. Och trots att 9500 personer bestämde sig för att se San Jose – Columbus är jag övertygad om att NHL är en starkare produkt i Europa än i Florida just nu.

NHL är alltså steget före. De har tidigt insett vilken potentiell marknad det finns hos europeiska kids som älskar hockey. Räkna med fler tidiga helgmatcher i NHL under åren som kommer, allt för att tillfredsställa den nya marknaden.