Kort och gott. I den första matchen såg vi en spelare som försökte bita en spelare i det andra laget. I den andra matchen såg vi en spelare i det andra laget som försökte provocera det första laget att bita igen. I den tredje matchen fick det andra lagets stjärnspelare en hjärnskakning sedan en back från det ena laget tacklat en försvarslös spelare. I den femte matchen avgjorde det ena laget matchen sent med matchens enda mål, varpå deras målvakt sa att det hade varit en enkel räddning för honom. Under tiden, och genomgående i alla matcher, filmade spelare från det ena laget i var och vartannat byte, samtidigt som de klagade över hur domarna favoriserade det andra laget. På internet menade deras fans att det var en konspiration som ledde enda upp till Gary Bettman.

Om du också såg det jag ovan beskrivit; hur skulle du beskriva det laget? Skulle du beskriva laget som enkelt att tycka om? Skulle du beskriva det laget som moget? Eller som ett lag med ett vinnarlags karaktärsdrag? Eller bara raka motsatsen?

Det tog egentligen inte speciellt lång tid innan hockeyvärlden nästan unisont började älska att hata väst-Kanadas lag. Vad som till en början var ”hela Kanadas lag” blev tillslut bara ”Vancouvers lag”. Och när till och med de mest subjektiva svenska journalisterna började skriva pessimistiska krönikor om bröderna Sedin var det ganska uppenbart att Vancouver helt och hållet förlorat popularitetstävlingen. Det är svårt att älska ett hockeylag som filmar, bits och gnäller.

Trots att man i praktiken bara var 60 minuter från att vinna sin efterlängtade Stanley Cup (två gånger till och med), avslöjade finalerna tydligt vad Vancouver saknade; fysisk och psykisk tuffhet. Men mest något så komplicerat, men ändå så enkelt som mogenhet. Det är svårt att ens föreställa sig den extrema situation en hockeyspelare sätts i, som efter 100 matcher ska spela den tuffaste matchen kanske under hela karriären. Att gå igenom ett stenhårt slutspel med journalisters eviga frågor, supportrars eviga bävan efter framgång, laglednings eviga kravbild och sin egen interna kamp för att prestera på högsta nivån – finns det få sporter som kan duplicera.

När nu Mike Gillis efter draften sätter sig ned och på allvar försöker fundera på varför Vancouver Canucks inte presterade när det gällde som mest, är det ironiskt nog kanske så enkelt att han inte behöver göra någonting. Omogna spelare har blivit mognare, filmarna kanske slutar filma och det där med att bita – det var nog bara slutspelets vansinne som talade.

Om Boston Bruins ska tvinga fram en sjunde och avgörande match i Vancouver på onsdag, är det största hoppet att de fortsätter spela sin fysiska och jobbiga hockey på måndag.

Ryan Kesler lämnade den andra matchen i några minuter efter en tung tackling av Johnny Boychuk. Kevin Bieska låg på isen, halvt utslagen efter en hård slashing från Rich Peverley. Och Dan Hamhuis har inte spelat i de fyra senaste matcherna sedan han själv tacklat Milan Lucic. Boston Bruins fysiska spel har haft sin effekt på Vancouver Canucks, vilket inte minst statistiken visar; Henrik Sedin är poänglös, Daniel Sedin har blyga två poäng och Ryan Kesler har en poäng på de fem matcherna.

Boston Bruins är ett jobbigt lag att möta. Och de måste bli ännu jobbigare för att undvika semestern i ytterligare några dagar. Men när media och internetforum svämmar över med kommentarer hur snabba Vancouver är och vilka svaga spelare det för med sig, har ändå uppmärksamheten främst handlat om retsamheten i Vancouvers filmningar och Alex Burrows fingerbitande. Är det sådant som kan få även det mest fysiska av lag att ta ett steg tillbaka och hålla inne tacklingen för att den inte ska få alltför stora proportioner? Kanske. En sak är i alla fall säker, på måndag finns det inga hämningar. Det är vinna eller försvinna för Boston Bruins.

Slutspelet börjar närma sig upploppet med konferensfinalerna i full flärd. För några veckor sedan, när Phoenix fortfarande var en del av slutspelet, fick Dave Tippet frågan om varför hans lags power play inledningsvis varit så dåligt mot Detroit. Tippet menade att han inte gillade att fokusera på en specifik kategori i sitt lags spel eftersom man ibland vinner matcher utan att göra några power play-mål och likväl ibland förlorar matcher trots att man inte släpper in några i numerärt underläge. Tippet menade att helheten var viktigare, inte vad som sker under begränsade perioder i matchen.

Det är svårt att argumentera emot Tippet nu när vi bara har fyra lag kvar med spridd statistik i numerärt under- och överläge. Vancouver å sin sida har dominerat med mål i var fjärde power play (totalt 12), medan Bostons fyra mål på 50 försök är en chockerande motpol. Ändå kan de mötas i final om ett par veckor.

Anaheim lämnade slutspelet med imponerande 8 mål på 22 möjligheter (36.7%) och ironiskt nog lyckades Phoenix också få igång sitt power play och slutade med 33.3%. Om vi istället tittar på numerära underläggen hittar vi samma trend där. Montreal lämnade slutspelet utan några insläppta mål trots 21 möjligheter för Boston och Los Angeles släppte bara in 2 mål på 23 försök för San Jose. De bästa lagen i respektive kategori var alltså bäst under några begränsade minuter varje match. Men lagen som är kvar har uppenbarligen varit bäst sett över 60+ minuter.

Guy Boucher, Tampa Bays coach, som lyckats väl i båda formerna menar att det är de mindre detaljerna som spelar roll när du spelar ett lag flera gånger efter varandra:
- När du spelar mot ett lag sju gånger handlar det om att jobba på detaljer med vad du gör i offensiv och defensiv zon. Var ska du stå? Hur ska du stå? Hur ska du vinkla din fot? Var ska du placera dina skott och så vidare. Lagen lär känna varandra och detaljspelet blir viktigare än i grundserien.

Boucher har uppenbarligen gjort ett stort avtryck under sin första säsong som NHL-coach, inte minst genom det i slutspelet snart sönderdebatterade 1-3-1-systemet Bouchers lag spelar. En sak är i alla fall säker, även om statistiken säger annorlunda, är det svårt att vinna Stanley Cup utan att göra mål i power play.

Redan i vintras började snacket gå om att Boston Bruins behövde gå djupt i årets slutspel efter flera år av framgångsrika grundserieresultat, med fiaskon i slutspelet som följd. Ytterst ansvarig för dessa fiaskon har Claude Julien varit.

Julien lider av samma syndrom som Bruce Boudreau; han har ett lagt fyllt av talangfulla spelare, men han har aldrig lyckats göra ett riktigt avtryck i slutspelet. Vi minns alla Bostons totala kollaps i fjolårets slutspel, inte nog med att man ledde med 3-0 i matcher i konferenssemifinalen, i den sjunde och avgörande matchen hade man också en 3-0-ledning, men förlorade tillslut både matchen och serien.

Efter tre spelade matcher mot Montreal Canadiens ser inte Julien ut att ha stärkt sina aktier i förhållande till fjolåret. Två hemmaförluster följdes av en vinst i Montreal och numera alltid lika slutspelsstabila Montreal har seglat upp som favoriter.

Julien avslutar sin fjärde säsong i Boston med imponerande 179-103-46 som resultat. Men bara två kvartsfinaler i den egna konferensen har det blivit. Med 39 år sedan Bostons senaste Stanley Cup, och flera stora trades av general manager Peter Chiarelli är det vinna eller förlora för Julien. Ironiskt nog kan hans karriär på Bostons bänk ta slut där tränarkarriären en gång började – i Montreal.

I fjol gjorde Washington Capitals 318 mål i grundserien, 46 fler än tvåan Vancouver Canucks. Senast något lag gjorde så många mål? Säsongen 1995-1996.

Fjolårets 3.87 gjorda mål per match får årets 2,65 mål per match att blekna. Insläppta mål per match har visserligen minskat från 2,84 till 2,53. Men Washington är inte i närheten av lika elektriska som man var i fjol. Årets powerplay är placerat på 25:e plats i ligan med sina 16.1%, jämför med fjolårets 25.2%.

Huvudtränare Bruce Boudreau och general manager George McPhee har båda talat om att göra Washington till ett lag som är svårare att spela emot, tuffare defensivt och mer oförutsägbara offensivt. Men det har uppenbarligen inte fungerat. Alexander Ovechkin har blivit en mer ansvarsfull hockeyspelare, men är inte längre det enigma han var under sina fyra första NHL-säsonger.

Nu finns det inte längre några ursäkter från herrarna Boudreau och McPhee. Washington måste lyckas i slutspelet i år, annars är det sorti. McPhee bytte till sig centern Jason Arnott och backen Dennis Wideman förra veckan. För honom är jobbet mer eller mindre över, han kan börja fokusera på draften och kanske planera för en ny säsong. Men för Boudreau är det med jobbet som insats som vi om 18 matcher går mot slutspel.

Och innan det är dags för den där första slutspelsmatchen någon gång i april vet vi inte om det modiga experimentet att bygga om ett framgångsrikt (nåja) spelsystem från grunden på bara 12 månader, lyckats eller inte.

Vad innebär det då att lyckas? Ett första steg vore i alla fall att vinna en slutspelsserie, det har inte skett sedan 1998. Ted Leonsis är en av ligans mest aktiva ägare och han nöjer sig inte med ett lag som presterar i grundserien. Om det blir ytterligare en tidig sorti kan vi nog vänta oss en omorganisation i den amerikanska huvudstaden.

Peter Forsberg slutar spela ishockey. Det blev bara två matcher och Forsberg tvingas slinka ut bakvägen när han lämnar världens bästa liga och hockeyn för alltid. En del kommer skratta, men de flesta av oss sörjer att en av de största aldrig mer kommer att spela i NHL.

Egentligen vet jag inte vad jag hade för förväntningar. Trodde jag att Forsberg kunde gå in och tacklas som om det var 2003 igen? Nej, kanske inte. Trodde jag att han åter skulle bli den fantastiska tvåvägsspelare han var under hela sin karriär? Nej, inte det heller. Men jag trodde att Peter Forsberg, trots sina 37 år, skulle kunna leda ett powerplay i vilket lag som helst mot de bästa motståndarna i världen. Och någonstans fick jag rätt. Peter Forsberg gjorde aldrig bort sig. Men han dominerade inte heller. Alla som har sett hockey såg att det lilla extra fanns där, blicken för spelet, kylan att hålla i pucken ytterligare en sekund innan han släpper den till någon med bättre fart. Till och med skridskoåkningen, akilleshälen på senare år, verkade fungera hyggligt.

Forsberg var ärlig in i det sista. Han visste att det kanske inte skulle gå vägen. Men hans passion och kärlek till sporten var alldeles för stor för att inte ge det en sista chans. Någonstans i hans huvud visste han att han hade alla verktyg för att åter bli en fantastisk hockeyspelare. Om det inte hade varit för den där förbannad högerfoten hade jag inte behövt skriva det här idag. Då hade Forsberg spelat en bra bit över 1000 NHL-matcher vid det här laget, kanske gjorde ett par 100-poängssäsonger i ”det nya NHL”, och kanske, kanske vunnit ytterligare en Stanley Cup.

Forsberg var minus 4, spelade 17 minuter 38 sekunder respektive 17 minuter 32 sekunder under de två matcherna, hans karriär hade förtjänat ett värdigare avslut. Men trots detta kan vi konstatera att Forsberg på bara 708 grundseriematcher lyckades samla ihop 885 poäng, vilket placerar honom på åttonde plats för poäng per match genom alla tider.

Men Peter Forsberg var bäst som hockeyspelare när det gällde som mest. Han gjorde 171 poäng på 151 slutspelsmatcher, vann två Stanley Cup, två Olympiska spel och två VM-guld.

Ryssarna har inte haft det lätt den här NHL-säsongen. Alexander Ovechkin kastar handskarna för att väga upp för sitt lags ibland harmlösa spel. Fortsätter han i samma takt som de inledande 51 matcherna kommer han att hamna på 30 mål. Han har aldrig gjort färre än 46. Alexander Semin inledde övertygande, men har inte gjort mål sedan den 28 november. Och Semyon Varlamov är ibland tredjemålvakt i ett Washington Capitals utan någon förstemålvakt. Och då är detta bara ett lag.

1992, bara några år efter det att ryssarna för första gången tilläts spela i NHL in draftades 44 ryssar. Vartenda scout och general manager lovade oss att detta var starten på en ny era, här kom tekniska pojkar som kunde snurra upp långsamma fighters upp läktaren. Vartenda förstakedja skulle bestå av ryssar. Starka amerikaner i en checkinglina och hårt arbetande kanadensare skulle agera rollspelare.

Säsongen 88-89 spelade bara en ryss i ligan, tio säsonger senare, 1999-2000, spelade 71 ryssar och trenden tycktes inte avta. Tills nu. Idag avtar antalet ryssar i NHL för varje år som går. 34 spelade i ligan i fjol, 27 har spelat minst en NHL-match i år.

Utvecklandet av KHL och bristen på avtal mellan NHL och spelare inom IIHF har naturligtvis påverkat spelaromsättningen. Men kan det också vara så att ryska spelares influens helt enkelt avtagit?

Av de 27 i NHL, är det bara en handfull som nått upp till de högt ställda förvätningarna. Evgeni Malkin skulle vara lika bra som Sidney Crosby. Ilya Kovalchuck hade 437 poäng på 334 efter lockouten i ett mediokert Atlanta Thrashers. Hitills är han -29 (sämst i ligan) och ska vara nöjd om han gör mer än 40 poäng. Sergei Gonchar är -16 (13:e sämst) och har inte varit i närheten av den back han varit de senaste åren. Anton Volchenkov och Alexander Frolov talas det inte om överhuvudtaget. Nikolai Zherdev, i sitt åttonde lag på lika många år, har gjort imponerande 15 mål med någorlunda begränsad istid, men 4 assist imponerar inte på någon. Nikita Filatov harvar i AHL. Alexei Kovalev hade spelat i NHL om han haft en annan struktur på sitt kontrakt. Ja, ni förstår, jag kan fortsätta lista namn på namn av underpresterande ryssar.

Egentligen är det bara veteratnerna Ilya Bryzgalov och Pavel Datsyuk som fortsätter att prestera so mom det vore 1999 igen. Och så Sergei Bobrovski, såklart, rookien som kan ta Flyers hela vägen till en Stanley Cup-final.