Archive for juni 2011

Kort och gott. I den första matchen såg vi en spelare som försökte bita en spelare i det andra laget. I den andra matchen såg vi en spelare i det andra laget som försökte provocera det första laget att bita igen. I den tredje matchen fick det andra lagets stjärnspelare en hjärnskakning sedan en back från det ena laget tacklat en försvarslös spelare. I den femte matchen avgjorde det ena laget matchen sent med matchens enda mål, varpå deras målvakt sa att det hade varit en enkel räddning för honom. Under tiden, och genomgående i alla matcher, filmade spelare från det ena laget i var och vartannat byte, samtidigt som de klagade över hur domarna favoriserade det andra laget. På internet menade deras fans att det var en konspiration som ledde enda upp till Gary Bettman.

Om du också såg det jag ovan beskrivit; hur skulle du beskriva det laget? Skulle du beskriva laget som enkelt att tycka om? Skulle du beskriva det laget som moget? Eller som ett lag med ett vinnarlags karaktärsdrag? Eller bara raka motsatsen?

Det tog egentligen inte speciellt lång tid innan hockeyvärlden nästan unisont började älska att hata väst-Kanadas lag. Vad som till en början var ”hela Kanadas lag” blev tillslut bara ”Vancouvers lag”. Och när till och med de mest subjektiva svenska journalisterna började skriva pessimistiska krönikor om bröderna Sedin var det ganska uppenbart att Vancouver helt och hållet förlorat popularitetstävlingen. Det är svårt att älska ett hockeylag som filmar, bits och gnäller.

Trots att man i praktiken bara var 60 minuter från att vinna sin efterlängtade Stanley Cup (två gånger till och med), avslöjade finalerna tydligt vad Vancouver saknade; fysisk och psykisk tuffhet. Men mest något så komplicerat, men ändå så enkelt som mogenhet. Det är svårt att ens föreställa sig den extrema situation en hockeyspelare sätts i, som efter 100 matcher ska spela den tuffaste matchen kanske under hela karriären. Att gå igenom ett stenhårt slutspel med journalisters eviga frågor, supportrars eviga bävan efter framgång, laglednings eviga kravbild och sin egen interna kamp för att prestera på högsta nivån – finns det få sporter som kan duplicera.

När nu Mike Gillis efter draften sätter sig ned och på allvar försöker fundera på varför Vancouver Canucks inte presterade när det gällde som mest, är det ironiskt nog kanske så enkelt att han inte behöver göra någonting. Omogna spelare har blivit mognare, filmarna kanske slutar filma och det där med att bita – det var nog bara slutspelets vansinne som talade.

Om Boston Bruins ska tvinga fram en sjunde och avgörande match i Vancouver på onsdag, är det största hoppet att de fortsätter spela sin fysiska och jobbiga hockey på måndag.

Ryan Kesler lämnade den andra matchen i några minuter efter en tung tackling av Johnny Boychuk. Kevin Bieska låg på isen, halvt utslagen efter en hård slashing från Rich Peverley. Och Dan Hamhuis har inte spelat i de fyra senaste matcherna sedan han själv tacklat Milan Lucic. Boston Bruins fysiska spel har haft sin effekt på Vancouver Canucks, vilket inte minst statistiken visar; Henrik Sedin är poänglös, Daniel Sedin har blyga två poäng och Ryan Kesler har en poäng på de fem matcherna.

Boston Bruins är ett jobbigt lag att möta. Och de måste bli ännu jobbigare för att undvika semestern i ytterligare några dagar. Men när media och internetforum svämmar över med kommentarer hur snabba Vancouver är och vilka svaga spelare det för med sig, har ändå uppmärksamheten främst handlat om retsamheten i Vancouvers filmningar och Alex Burrows fingerbitande. Är det sådant som kan få även det mest fysiska av lag att ta ett steg tillbaka och hålla inne tacklingen för att den inte ska få alltför stora proportioner? Kanske. En sak är i alla fall säker, på måndag finns det inga hämningar. Det är vinna eller försvinna för Boston Bruins.