Archive for februari 2010

Lady Byng-favoriten Bob Gainey avgår med omedelbar verkan från sin post som general manager för Montreal Canadiens. Assisterande general manager Pierre Gauthier tar över tillsvidare. Gauthier har tidigare varit general manager för både Ottawa Senators och Anaheim Ducks. 2003 anslöt han till Canadiens som chef för deras scoutingverksamhet. Tre år senare blev han Gaineys högra hand.

Montreal Canadiens såldes i fjol till ett konsortsium lett av öl-miljardären Geoffrey Molson, vars familj ägt klubben vid två tidigare tillfällen. Enligt Bob McKenzie på TSN avgår Gainey självmant, även om det fortfarande inte är känt vad som får honom att ta beslutet vid den här tidpunkten, en dryg veckan innan OS-uppehållet.

Minnesota Wild är ett märkligt lag. Egentligen borde de ligga sista i den västra konferensen. Klubbens enda tränare sedan starten 2000 lämnade för New Jersey och ersattes med 43-årige Todd Richards, som bara hade en NHL-säsong som assisterande tränare bakom sig. Någon NHL-match lyckades han aldrig spela. Lagets nye general manager, Chuck Fletcher, hade bara tre säsonger som assistent till Pittsburgh Penguins Ray Shero bakom sig. Och så valde lagets kanske enda stjärna att flytta till Broadway. Lagets bästa spelare och nye kapten, Mikko Koivu hade en 67-poängssäsong bakom sig som sin bästa.

Ja, ni ser.

På något märkligt vis har dessa herrar lyckats göra Minnesota till ett lag som utmanar om slutspel. Det tog några månader, men sedan fick Richards sitt system på plats och Wild spelar minst lika defensivt ansvarsfullt som under Lemaire. Fletcher gjorde sin andra trade i slutet av november (den första var Chuck Kobasew) när Guillaume Latendresse anslöt. På 23 matcher i Montreal hade den store forwarden bara gjort tre poäng. På 33 matcher i Minnesota har han gjort 33. Och Mikko Koivu går mot sin bästa säsong. Det är en imponerande utveckling.

Fletcher tar över en ganska märklig klubb. Trots att laget spelar i USAs hockeytätaste stat, med möjligheter att lägga ut ett stort scoutingnätverk har bara fyra spelare som draftats senare än andrarundan spelat mer än 56 matcher med klubben. Cal Clutterbuck, Stephane Veilleux, Derek Boogaard och Lubomir Sekeras. Vill Wild vara med och utvecklas under åren som kommer är det kanske vad de behöver utveckla mest. Alla klarar av en dålig säsong eller två, med höga draftval som resultat. Men om man på allvar ska etablera sig som en elitklubb måste man lyckas drafta duktiga och talangfulla spelare sent.

För oss som följt NHL-hockey de senaste decennierna kom gårdagens Ilya Kovalchuk-trade som en stor överraskning. Lou Lamoriello, ligans kanske mest konservative general manager, har aldrig tidigare ”hyrt in” en superstjärna strax innan trade deadline. Men Lou vet att Devils dagar som en superdynasti snart kan vara räknade.

Kovalchuk är den typen av spelare som kan skapa saker på helt egen hand. En sådan spelare har New Jersey Devils organisation antagligen aldrig haft. Men vi måste samtidigt ställa oss frågan hur en så progressiv spelare kommer att fungera i Jacques Lemaires strikta system?

Marian Gaborik hatade tydligen att spela under Lemaire. Han fick inte den ”kreativa frihet” han kände sig förtjänt av. Nu påverkade det inte nödvändigtvis Gaboriks poängproduktion. Men trots mediokra medspelare i New York Rangers är Gaborik på väg att göra sin i särklass bästa NHL-säsong. Det säger kanske en del om hur han hälls tillbaka i Minnesota.

När Lemaire fick frågor om hur han såg på att Gaborik inte alltid spelade enligt hans system svarade han att tyckte det var okej med att en del spelare inte tog samma defensiva ansvar, det var något han var villig att leva med för att de är så bra offensivt. Lemaire modifierade sitt system och lät andra spelare ta ett annat ansvar om offensiva spelare inte kunde hjälpa till i back- och forchecking på samma sätt som han önskade.

Kovalchuk kanske ställer sig i Lemaires led och blir en lojal soldat. Men då kommer inte Devils att få ut hans maximala kapacitet. Istället låter han (precis som i Minnesota) en mer defensivt lagt spelare (Dainius Zubrus) centrera Kovalchuks kedja och låta den store ryssen ”göra sin grej.” Zubrus gjorde ett fint jobb när han spelade med en annan explosiv ryss i Washington för ett par år sedan och det såg okej ut i Kovalchuk Devils-debut mot Toronto Maple Leafs.

I vilket fall som helst: Kovalchuk närvaro ändrar allting i Devils. Det ger laget två kedjor som båda kan göra mål. Eller kanske tre till och med. Med Patrik Elias på väg tillbaka från skada har Devils angenäma problem. Vill man ha tre kedjor som kan göra mål; säg Zubrus/Kovalchuk, Parise/Zajac och Elias/Rolston – och sedan fyller du ut med forwards; Jamie Langenbrunner, David Clarkson, Rob Niedermayer eller Vladimir Zharkov.

Kovalchuk värvades för att ge New Jersey Devils den där sista pusselbiten och på riktigt bli en riktig Stanley Cup-utmanare. Lou Lamoriello vet mycket väl att Martin Brodeur knappast blir yngre och förr eller senare lägger han skridskorna på hyllan. Innan den dagen kommer vill Lou vinna igen.

Ilya Kovalchuk-såpan är slut. Hur man än vrider och vänder på det var New Jersey Devils en finalutmanare redan innan den här affären. Nu blir de ännu bättre. I motsatt riktning går ett par svenskar; Johnny Oduya och Niclas Bergfors samt Patrice Cormier och New Jerseys förstaval i årets draft. Atlanta-backen Anssi Samela gör Kovalchuk sällskap norrut. Dessutom byter klubbarna andraval i årets draft.

Det har varit en intressant affär. Atlantas GM Don Waddell har varit en riktig spindel i nätet. Han började att häromdagen läcka nyheten att Kovalchuk kommer att bytas redan den här veckan; allt för att de intresserade lagen skulle presentera sina slutgiltiga bud. Han fick som han ville och förhandlade mest och längst med Philadelphia Flyers, Los Angeles Kings och New Jersey Devils. New York Rangers, Calgary Flames och Boston Bruins var också involverade, men backade ur i onsdags på grund av den hiskeliga prislappen.

Men Waddell var inte klar än. Han fortsatte sitt rävspel genom att läcka nyheten att Kovalchuk nobbat ett kontraktserbjudande värt $101 miljoner. Enorma pengar för vilket lag som helst, men i synnerhet för ett lag som snittar 13 067 åskådare per match. Kom ihåg att NHL köpte Phoenix Coyotes för $140 miljoner. Det var naturligtvis inte speciellt snyggt och frågan är vad han egentligen försökte uppnå med att låta allmänheten och andra general managers ta del av nyheten?

För två säsonger sedan satt man i exakt samma situation. Marian Hossas kontrakt var på väg att gå ut och intressenter fanns det gott om. Tillsammans med Pascal Dupuis byttes han till Pittsburgh Penguins för Colby Armstrong, Erik Christensen, Angelo Esposito, och Pittsburghs förstaval 2008 (Daultan Leveille). En medioker trade för Atlanta. Och Waddell uttryckte tidigt att det skulle bli mycket mer kostsamt för de som var intresserade av Kovalchuk. Man ville inte bara ha prospects och draftval; men också spelare som kan ha omedelbar inverkan. Vi får inte glömma att Atlanta fortfarande har mycket goda chanser att nå slutspel.

Men så; sent på torsdagskvällen kom alltså Lou Lamoriello och Atlanta överens. Nedan kommenterar Don Waddell affären.

Igår meddelade general manager Scott Howson att Ken Hitchcock inte längre är önskvärd i Columbus Blue Jackets. Assisterande coachen Claude Noel tar över med omedelbar verkan. För lite mer en en vecka sedan spekulerade vi i hur mycket förtroende spelarna har för Hitchcock, men vi vågade inte spekulera i om Columbus skulle göra sig av med sin respekterade coach. Med klubbens ekonomiska problem kan det säkerligen inte ha varit ett enkelt beslut för Howson.

”Den här säsongen har varit en besvikelse för Blue Jackets organisation och våra fans. Ansvaret ligger hos oss alla, från lagledning, till coacher och spelarna”, sa Howson vid en presskonferens. ”Hitch har jobbat hårt med att bygga en identitet som saknades i klubben innan han anslöt. Han förtjänar mycket beröm för klubbens framgångar. Vi gav honom chansen att vända på trenden den här säsongen, men det har tyvärr inte hänt och det har blivit tydligt att det krävdes en förändring för klubbens bästa.”

Vi kan inte annat än tycka att det är lite fegt av Howson. Hitchcock jobbar med näst minst medel i hela ligan (bara Phoenix har mindre omsättning i den sportsliga organisationen) och lyckades ändå ta klubbens till sitt första slutspel i fjol.

Bara några minuter efter gårdagens 3-0-förlust mot Philadelphia Flyers kallades Olli Jokinen och Brandon Prust in till Darryl Sutters kontor. ”Ni har blivit tradade”, blev beskedet. Det tog i hand, önskade varandra lycka till och gick skiljda vägar. Redan ikväll hoppas Rangers att både Jokinen och Prust kan spela med blåtröjorna i Los Angeles.

Ales Kotalik och Chris Higgins går i motsatt riktning, två spelare Glen Sather värvade så sent som i somras. Efter en okej start har Kotaliks målproduktion tagit sig en törn och han har varit struken ur laguppställningen i åtta av de senaste nio matcherna. Higgins har bara 14 poäng den här säsongen.

Hur dessa två ska lösa Calgarys Flames målproblem är ett enigma. Inte för att Jokinen spelat i närheten av sin fulla potential (11 mål och 24 assist), men han har säkerligen varit ett större offensivt hot än Kotalik och Higgins tillsammans. Vi kan i alla fall konstatera att Glen Sather är den som tar den minsta risken, men också har den potentiellt största paybacken. Hittar Jokinen rätt kemi på Manhattan kanske han åter blir den spelaren som gjorde 38, 39 och 34 mål för några säsonger sedan.

Mer analys imorgon bitti.

Brian Burke tror fortfarande Toronto kan nå slutspel. Trots det bytte han igår bytt bort spelare som stått för 39 procent av lagets mål i år. Och Toronto ligger hopplöst sist i den östa konferensen. En sak är i alla fall säker. Ingen kan anklaga Burke för att han inte försöker. Toronto kommer inte att gå till slutspel i år, att då göra sig av med tre spelare som inte har kontrakt nästa säsong och en spelare som har kontrakt i ytterligare ett år och få tillbaka Dion Phaneuf – som gjort mest mål av alla backar sett över de senaste fyra säsongerna – är imponerande. Och då ska det inte förglömmas att stortalangen Keith Aulie också ingick i affären tillsammans med kompetente Fredrik Sjöström.

Dion Phaneuf är inte backen som går in och stänger ner motståndarnas förstakedja med fläckfritt spel i egen zon. Men han har gjort 228 poäng på sina 378 NHL-matcher, imponerande för vilken spelare som helst. Och han är bara 24 år gammal. Det finns massor att hämta och utveckla hos Phaneuf.

Men varken Phaneuf eller Phil Kessel – Burkes andra stora värvning – har gjort sig kända som några stora ledare. ”Han älskar sig själv mer än någon annan” sa kommentatorn Mark Rycroft syrligt under Colorado – New York igår.

Men trots alla lovord Burke fått mottaga är Flames lika mycket vinnare i den här affären. Flames GM Darryl Sutter sitter halvosäkert på sin stol och måste nå slutspel i år. Kortsiktigt var han tvungen att göra den här affären. Så även om Calgary Flames gav upp en superstjärna har de fått spelare som de desperat behöver. Och dessutom frigjort $4 miljoner mot lönetaket. Räkna er mer aktivitet från Calgary de närmaste veckorna, Sutter är långt ifrån klar. Igår vad Olli Jokinen nära att lämna för New York för Chris Higgins och Ales Kotalik. Vem det än är Daryl Sutter lyckas byta till sig är det uppenbart att det är forwards Calgary behöver.

Med Matt Stajan får Calgary en duktig speluppläggare till Jarome Iginla och Dustin Boyd. Niklas Hagman har visat att han kan göra mål och Jamal Mayers fungerar utmärkt i de flesta lags fjärdekedjor. Men vi får inte förglömma Ian White, som har fler poäng än Phaneuf i år med sina 26 poäng på 56 matcher. Men när White spelar på toppen av sin potential menar flera NHL-scouter att Phaneuf spelar på 50-60% av sin totala förmåga. Frågan är om han någonsin kommer att nå sin fulla potential eller om hans självdyrkan är för stor.