Archive for oktober 2009

Ett av Ã¥rets mest intressanta lag – San Jose Sharks – fortsätter att vara ett enigma. Efter att ha avverkat lite mer än en sjättedel av sin grundseriesäsong kan vi krasst konstatera att Sharks fortfarande är omöjliga att bedöma pÃ¥ ett lÃ¥ngsiktigt plan.

Sharks är som att läsa en tjock och knepig bok där de första tvÃ¥hundra sidorna ägnas Ã¥t ”karaktärsutveckling”. Vi lär känna huvudkaraktärerna och vad de är för människor, men vi vet inte riktigt hur kommer att handla när situationerna väl börjar uppstÃ¥. Även om det är just detta som gör en bra bok, kan det likväl vara lÃ¥ngtrÃ¥kigt och poänglöst när det väl kommer till kritan. Alla vill se San Jose Sharks i ett slutspel. Det är fÃ¥ som bryr sig hur match 14 mot Colorado Avalanche kommer att sluta, i alla fall ur ett lÃ¥ngsiktigt perspektiv. Men det är trots allt 23 veckor kvar till dess att slutspelet startar och vi kan inte annat läsa de där hundra sidorna för att fÃ¥ oss en bild av hur Ã¥rets upplaga av norra Kaliforniens lag ser ut.

Titta bara pÃ¥ Patrick Marleau, som inte fick förnyat förtroende som kapten och nu gjort sin bästa säsongstart nÃ¥gonsin under sin 12-Ã¥riga NHL-karriär. Och dÃ¥ spelar han inte ens med Joe Thornton längre, och hans egentliga center Joe Pavelski har bara spelat tvÃ¥ matcher. Eller titta pÃ¥ Evgeni Nabokov, som en del trodde passerat sitt bäst före-datum – började skakigt, men har lÃ¥ngsamt hittat sin rytm och spikat igen kassen rejält de senaste veckorna. Eller Thornton, som fortsätter att vara den han alltid varit – en passningsspelare först och en skytt sedan. Men han är ingen game breaker som kan vända en match pÃ¥ egen hand. Han mÃ¥ste fortfarande förlita sig pÃ¥ sina medspelares prestationer. Kanske var det just därför GM Doug Wilson bytte till sig Dany Heatley, för att skapa ett explosivt par som pÃ¥ egen hand kan vända en match. Och sist, men absolut inte minst, är det lagets coach Todd McLellan, som under sin andra NHL-säsong börjat ta för sig mer. Sända signaler till sina spelare, prata öppnare i media för att sätta press pÃ¥ de som underpresterar, men ocksÃ¥ ge de som presterar ett par extra minuter istid som belöning.

Om vi jämför med fjolårets Sharks är karaktärerna visserligen desamma, men deras omgivning har förändrats och förutsättningarna är annorlunda. Och när vi sakta börjat närma oss april igen kommer ingen vet hur denna bok kommer att sluta.

Nicklas Bäckström har haft sitt definetiva genombrott i år. Inte bara på isen, men också genom uppmärksamheten i media. När de pratar om Capitals på amerikansk och kanadenisk radio pratas det inte längre enbart om Alex Ovechkin och Alex Semin. Nu är även Nicklas Bäckström en viktig del i samtalsämnet.

Inte oförtjänt, naturligtvis. Bäckström har utvecklats enormt och spelar med större pondus än han tidigare gjort. Bäckström blir restricted free agent till sommaren och det kommer inte som någon överraskning att Bäckström kommer att se en rejäl löneökning från sin rookielön på $850 000 (exkl. bonusar) per säsong. Enligt Washington Post kan Bäckströms kommande lön hamna någonstans mellan $5.5 och $6.5 miljoner.

”Vi fÃ¥r se vad som händer”, sa Bäckström till tidningen. ”Jag har fortfarande det här Ã¥ret kvar pÃ¥ mitt kontrakt. Allt jag kan säga är att jag är glad över att spela för Capitals. Det är en bra stad och en bra grupp av spelare vi har här. Jag fokuserar pÃ¥ den här säsongen och om de vill behÃ¥lla mig är det toppen.”

Ilya Kovalchuk kan bli nästa sommars blockbusterspelare, KHLs första megastjärna (Jaromir Jagr får ursäkta) eller Atlantas räddare i nöden. För Atlanta är Ilya Kovalchuk värd alla pengar i världen. Utan honom, kommer klubben att falla ihop som ett korthus. Och då tänker jag inte enbart på prestationerna på isen, men fram för allt på klubbens image och framtida existens i NHL. Så viktig är Kovalchuk i Georgia.

Kovalchuk kan mycket väl bli NHLs andre $100 miljonerspelare (Alexander Ovechkin var den första). Under de nuvarande reglerna kan en spelare tjäna max $11.36 miljoner per säsong, vilket innebär att Kovalchuk i sÃ¥ fall skulle behöva Ã¥tminstone ett ett nioÃ¥rskontrakt. Att Kovalchuk har en enastÃ¥ende talang och är en av ligans bästa offensiva spelare behöver vi inte diskutera, och med Ã¥rets säsongsinledning (9 mÃ¥l pÃ¥ 7 matcher) har han befäst den positionen. Atlanta har alltid haft problem att attrahera och behÃ¥lla duktiga spelare. Anledningarna till att Dany Heatley lämnade var tragiska – och kan knappast hÃ¥llas emot klubben, men Marian Hossa ville aldrig spela i klubben och de bästa free agents-spelarna har aldrig varit intresserade.

Ilya Kovalchuk är den perfekte (och just nu ende) spelaren som kan sälja produkten och attrahera publik till den annars så tomma Philips Arena. Trots att Atlanta på senare i år varit ett förlorande lag har Kovalchuk varit en lagspelare och aldrig begärt en trade eller pratat illa om Atlanta. Han har jobbat hårt med att utveckla sitt spel (vilket han också har) och i fjol blev han dessutom lagkapten. Kovalchuk är mer av en ledare än han får beröm för. Han låg bakom kontraktsskrivningarna med Maxim Afinogenov och Nik Antropov och det var Kovalchuk som i januari, i samband med All Star-matchen i Montreal satte sig ned med Oveckin och Evgeni Malkin för att lösa deras fejd, allt för att skapa harmoni i det framtida ryska OS-laget. Det är en ledare. Hans fru är ryska och tillsammans har de två barn, båda födda i Georgia. Kovalchuk är Atlanta och Atlanta är ingenting utan Kovalchuk. Utan honom kan Don Wadell packa ihop sina prylar och flytta till Kanada.

Innan Chicago Blackhawks på riktigt blir en seriös Stanley Cup-utmanare måste man lösa målvaktsfrågan. Antingen tar sig Cristobal Huet samman eller så hittar man en ersättare. Chicago hade inte hoppats att Huet-problemet skulle bli så uppenbart så pass tidigt inpå säsongen. Med Nikolai Khabibulin vid sin sida gjorde han en bra fjolårssäsong och slutade med 2.53 insläppts mål per match och 90.9% i räddade skott. Men som dedikerad förstamålvakt har det inte gått riktigt lika bra.

Ligans enda fransman har inlett säsongen med 3.25 i GAA (vilket egentligen är bra siffror sedan hans sju minuter mot Calgary för en vecka sedan gav honom 25.29 i GAA) och en räddningsprocent pÃ¥ 84%, mindre imponerande – bara Vesa Toskalas 81.2% är sämre. Och även om hans lagkamrater fortfarande tror pÃ¥ honom är det nÃ¥gra tuffa mÃ¥nader som väntar Huet. Det är nu han ska visa att han är en förstemÃ¥lvakt pÃ¥ riktigt.

När vi fördjupar oss i statistiken visar det sig att Chicago är ligans bästa lag defensivt. De har bara låtit motståndarna skjuta 166 puckar på mål, lysande siffror sett över åtta matcher. I synnerhet när tvåan, Vancouver har låtit 208 skott gå på mål sett över lika många matcher. Men fortsätter Huet med sitt svajiga målvaktsspel kan han hamna i AHL snabbare än någon annan.

Om Huet skulle skickas ned till farmaklubben Rockford skulle Chicago fortfarande behöva betala Huets svindyra $5.625 miljoner per säsong, men i och med att ingen antagligen kommer att plocka honom från waivers (lönen i kombination med hans prestationer) kommer lönen inte att räknas under Blackhawks lönetak. Ju längre säsongen lider och Blackhawks bestämmer sig för att uppgradera målvaktssituationen (Anti Niemi höll visserligen nollan i sin årsdebut mot Florida i Finland, men han är ingen förstemålvakt) kommer Huet med största sannolikhet att skickas till AHL.

Frågan är dock vem man i så fall ska kalla in som ersättare. Det har talats om att Patrick Sharp kommer bytas bort någon gång under säsongen för att skapa löneutrymme inför nästa sommar då Jonathan Toews, Patrick Kane och Duncan Keith alla tre ska skriva nya kontrakt. Och årets säsongsinledning där målvaktsproblem snarare varit en regel än ett undantag kan Chicago sitta i en tuff situation när man väl börjar leta ersättare efter jul.

Efter två veckor av NHL-hockey har vi sett flera överraskningar. Hur många trodde egentligen att Colorado skulle leda väst och New York Rangers skulle leda öst efter åtta spelade matcher? Det var toppen mot botten när Toronto Maple Leafs igår tog emot New York Rangers. Och det var rätt uppenbart att puckarna studsar bortalagets väg för närvarande.

Jag vet inte hur John Tortorella gör det, men hans Rangers har inte bara sju raka segrar, de visar upp ett bländande spel över hela banan. Och han gör det med relativt begränsade resurser. Marian Gaborik har varit en positiv överraskning och visat att han är en av ligans kanske fem bästa spelare. Han spelar boxplay och styr Rangers livsfarliga powerplay. Men, Gaborik är en oförutsägbar herre och har missat över 100 matcher över de senaste fyra säsongerna. Vi låter därför den slutgiltiga bedömningen vänta tills säsongen är över.

Men det är inte enbart Gaborik och Henrik Lundqvist som ligger bakom Rangers överraskande spel så här långt. Backarna, är unga och med Rangers i NHLs kanske tuffaste division är det många som undrat om ungtuppar som Marc Staal, Dan Girardi, Michael Del Zotto och Matt Gilroy skulle klara av uppgiften med Ovechkin, Semin, Malkin och Crosby i samma division. Än så länge ha de övertygat. Men det är som bekant ytterligare 78 matcher att spela. Vid sidan av dessa har Wade Redden hittat en ny dimension i sitt spel och till och med utskällde Michal Rozsival har undgått att bli utbuad av sina hemmasupportrar i Madison Square Garden.

Men när det kommer till kritan handlar det trots allt om Henrik Lundqvist och Marian Gaboriks dagsform. Dessa två herrar kan vinna matcher på egen hand, vilket inte minst onsdagens 4-2-seger mot Los Angeles Kings vittnade om. Rangers hade ett skott på mål i sista perioden. Det var Gaboriks handledsskott ovanför Erik Ersbergs vänstra axel. Ett matchavgörande mål tillsammans med Lundqvists målvaktsspel. Det är med sådana spelare kan vilket lag som helst kan gå långt, väldigt långt.

Efter nyheten om att Quebec City kan vara på väg att få ett NHL-lag har jag inte kunnat låta bli att försöka se situationen ur Gary Bettmans (onda) ögon. Senare idag hålls en presskonferens i Quebec City för att offentliggöra planerna på att bygga en arena där det i framtiden kan spelas NHL-hockey. Det låter ju fint om allt går planenligt, men i ärlighetens namn, varför skulle Gary Bettman acceptera ett lag i Quebec City?

Alla vet att hockeyn hör hemma i Kanada och inte i Nashville, Phoenix eller Atlanta. Men Gary Bettman och hans medarbetare fortsätter att vägra öppna ögonen och envisas med hockey på onaturliga platser. Det var 32 grader varmt utanför (folktoma) Jobing.com Arena i Glendale Arizona igår när Coyotes tog emot Blues. Hur mycket hockey är det?

SÃ¥ länge NHL inte har sina existerande marknader under kontroll finns det ingenting som talar för att Bettman kommer acceptera ett lag i en förhÃ¥llandevis liten kanadensisk marknad. Förutom osäkerheten kring support frÃ¥n större företag är framtida kanadensiska NHL-lag beroende av en stark kanadensisk dollar. Idag är den stark i förhÃ¥llande till den amerikanska, men hur kommer situationen att se ut om tvÃ¥, tre eller fyra Ã¥r – den dagen ett nytt lag kan vara pÃ¥ väg att etableras? Det var ju den kanadensiska dollarn i kombination med arenan som tvingades Nordiques att flytta till Denver 1995.

Snacket om nya kanadensiska NHL-lag tycks inte ta slut. I somras snackades det om ytterligare ett lag i Toronto. Jim Balsillie ville flytta Coyotes till Hamilton i södra Ontario, en annan grupp investerare ville flytta Coyotes till Saskatoon. Och häromveckan började det surras om att Atlanta kan vara på väg till Winnepeg. Men allt snack är synvillor skapade av Bettman för att avleda oss från det riktiga problemet: de amerikanska lagen som inte fyller sina arenor och blöder ekonomiskt. Phoenix förlorar uppemot $10 miljoner per månad, är det uppenbara exemplet. Men Atlanta, Florida, Columbus och Tampa Bay är likväl marknader som visar röda siffror. För att inte tala om New York Islanders och deras eviga kamp för att bygga en ny arena.

Är det inte typiskt av Bettman att inte lova någonting? Hans spel för gallerierna får media att skriva om någonting annat för en stund. Men när verkligheten hinner ifatt honom kan vi inte annat än hoppas att nya kanadensiska lag är mer än tomt snack.

Jerome Iginla har gått från att vara en av NHLs bästa forwards till att bli Calgary Flames andrahandsvåg tillsammans med Olli Jokinen. Paret har bara gjort tre mål sju matcher. Istället är det tredjekedjespelare som Eric Nystrom och Curtis Glencross som tvingats att ta klivet fram och bidra till Flames målproduktion.

Men problemet är inte siffrorna. Problemet är att Flames farliga forwardsduo knappt genererat några chanser överhuvudtaget. Problemen började när Jokinen anslöt vid fjolårssäsongens trade deadline. Och inför Jokinens mål mot Chicago för några dagar sedan hade han gått 18 grundseriematcher sedan han sist gjorde mål. Jokinen är ju annars en fantastisk spelare som de tre senaste säsongerna gjort 102 mål, ingen dåliga siffra, inte minst med tanke på att han spelade större delen av den tiden ute i öknen och i Florida. Men sätter vi Jokinens målproduktion åt sidan och tittar på hans generella spel är det inte bra. Och i det hela drar han med sig Jerome Iginla. Det är svårt att som forward prestera utan en vettig center som tar det defensiva ansvaret och dominerar isens centrala delar. Vi kommer se det i Toronto när Phil Kessel blir frisk. I den positionen har Jokinen inte presterat.

Brent Sutter har kommit till Calgary och talat om att han vill bygga om hela Calgarys defensiva spelsätt. Därför lär det göra extra ont när Suter synar tabellen och ser att Calgary har mest insläppta mål per match i sin division. Mitt i allt detta är det varken Miikka Kiprusoff eller Jay Bouwmeester som är nyckelfigurerna. Jerome Iginla är i samma position Steve Yzerman var när Scotty Bowman tog över Detroit 1993 eller Mike Modana när Ken Hitchcock tog över Dallas 1995. Yzerman och Modano, precis som Iginla idag, hade inga större defensiva ansvarsuppgifter. Men samtidigt som de fick ett defensivt ansvar och klubbarna sås småningom vann Stanley Cup avstog inte deras poängproduktion.

Kan Jerome Iginla bli spelaren som tar det defensiva ansvaret utan att låta sin målproduktion avta? När han i nuläget gör varken eller sitter Calgary i en märklig situation. Dagens Calgary, med NHLs bästa backuppsättning, har förutsättningarna att låta Iginla utvecklas till en sådan spelare. Men kan Iginla, som den här säsongen bara spelat 16 sekunder boxplay, verkligen ändra sitt spel såpass mycket?