Sidney Crosbys comeback lockade fler journalister till Pittsburgh än en slutspelsmatch. Drygt 250 ackrediterade journalister följde varje skär och rapporterade hem. Radiokanalerna i Kanada pratade inte om annat under flera dagar. Men bara för något år sedan var fortfarande debatten livlig: vem är egentligen bäst – Crosby eller Ovechkin?

Ovechkin, som snittade 54 mål per säsong under hans första fem NHL-säsonger och dessutom vunnit två Hart Memorial Trophy som ligans mest värdefulle spelare, har under det senaste 18 månaderna varit en blek skugga av den dynamiska, farliga och glada hockeyspelaren vi lärt oss att älska och hata.

När Washington förra veckan tog emot New York Rangers gjorde Ovechkin sin bästa match den här säsongen. På klassisk Ovechkin-manér, full fart genom mittzon och med ett stenhårt dragskott vid Dan Girardis skridskor gjorde han sitt första mål på hemmais den här säsongen. Han låg bakom ett annat sedan han tacklat en stillastående Marian Gaborik och låg även bakom det tredje när Michael Sauer drog på sig en utvisning sedan han hållit fast Ovechkin. Han hade åtta registrerade tacklingar, fyra skott på mål och var delaktig i det mesta som Washington hade framåt. Men i slutet av andra perioden och ställningen 3-2 till New York var det också Ovechkin som halvhjärtat sträckte fram klubban när Brian Boyle distinkt satte matchavgörande 4-2-målet. Washington förlorade 6-3, och efter den fina starten med sju raka segrar, har man bara vunnit 5 av 16. Det kostade Bruce Boudreau jobbet.

Ovechkins mål var hans åttonde totalt. Fortsätter han i samma takt kommer han att göra 29 mål och 62 poäng den här säsongen. ”Ryska maskiner går aldrig sönder”, sa Ovechkin en gång när journalisterna förundrades över hans förmåga att fullständigt köra över sina motståndare med kraft och teknik. Men någonting är uppenbarligen trasigt i maskineriet, Ovechkin är ofta osynlig, han slarvar i sin checking, tacklas med mindre frenesi och visar inte samma passion och glädje som förr.

Boudreau har bänkat Ovechkin i slutet av vissa matcher, inte låtit honom spela vissa powerplay och separerat honom från Nicklas Bäckström. Straff, som enligt Boudreaus sätt att tänka, ska få fart på honom. Om fejden med Boudreau är en av orsakerna till Ovechkins nedåtgående spiral återstår att se med Dale Hunter bakom bänken i Washington.

Av de 23 spelare som var registrerade i Chicago Blackhawks trupp samma dag som de blev utslagna av Vancouver Canucks den 26 april 2011 var det ingen som ursprungligen kom från Chicago eller delstaten Illinois. Så, spelarna och lagledningen packade ihop väskorna, lämnade besvikna Vancouver och begav sig tillbaka till Chicago. Några dagar av utvärderingar, några möten med fystränare och general manager senare och 22 spelare hade lämnat Chicago för sina respektive sommarboenden.

Kvar fanns David Bolland, mannen som kom in i matchserien mot Vancouver när laget låg under med 3-0 i matcher och nästan på egen hand fullbordade bragden. Bolland noterades för två mål och fyra assist på fyra matcher, men det är för det hänsynslösa spelet och uppretandet av hela Vancouver som han kommer bli ihågkommen.

Bolland har inte alltid varit spelare som bryr sig. När andra spelare kräver minutiösa förberedelser inför match med uppvärmning, fotboll, cykling, klubbteknik och så vidare, är Bolland den typen som bara behöver snöra på sig sina skridskor och spela. En del skulle beskriva honom som nonchalant och oseriös, han tränade sällan själv i gymmet och när han rehabtränade efter en ryggskada för ett par säsonger sedan tog det onödigt lång tid för Bolland att återvända till isen. Men när han nu ensam stod ensam kvar i Chicago, förbannad och bitter över den snöpliga slutspelssortin ringde han Paul Goodman, Chicagos fystränare och meddelade honom att han var villig att offra sommaren för att bli en bättre, starkare och mer explosiv hockeyspelare. Goodman kunde inte annat än acceptera utmaningen och tränande med Bolland mer eller mindre varje dag fram till september då försäsongen tog vid igen.

13 matcher in på säsongen har Bolland också visat att han är mycket mer än en exemplarisk defensiv forward med känslan att kunna reta upp de lugnaste av alla spelare, fråga bara Joe Thornton, Mike Richards och – inte minst – bröderna Sedin. Även om det är vad som gör honom unik finns det en enorm utvecklingspotential i 25-åringens offensiva spel. Fem mål och två assist har det blivit hittills i år, mestadels spelandes i en tredjekedja med Markus Bryan Bickell och Michael Frolik. Föreställ er vad han skulle kunna göra med Patrick Sharp och Marian Hossa på sina kanter.

Jeff Carter var aldrig någon favorit hos Philadelphia-fansen. Trots nästan 500 matcher i klubben, och en explosion i sitt målgörande med 46 mål säsongen 2008/2009 menade många att Carter helt enkelt inte presterade när det betydde som mest. Inte nog med att han bara gjort ynka 21 poäng på 47 slutspelsmatcher, Philadelphia-fansen menade att Carter överhuvudtaget var svag i avgörande situationer i vanliga grundseriematcher.

Med genombrottssäsonger från både Claude Giroux och James van Riemsdyk ter det sig inte konstigt att Carter också fick lämna laget den här sommaren. Vi ska försöka redogöra hur det gick till.

Allting började egentligen redan sommaren 2010. Philadelphia gjorde sitt bästa för att byta till sig Columbus draftval, det fjärde (man valde Ryan Johansen). Philadelphia erbjöd först Simon Gagné, men en 30-åring med flera hjärnskakningar och ett år kvar på sitt kontrakt var ingenting som intresserade Columbus general manger Scott Howson. Jeff Carter var spelaren som Columbus ville ha, vilket Philadelphias dito Paul Holmgren tillslut tackade nej till.

I november samma år skrev Carter på ett 11-årskontrakt värt $58 miljoner och tog i samma stund död på alla rykten om att han skulle vara på väg till Columbus eller någon annan klubb. Men bara två månader senare började Columbus och Philadelphia återigen föra diskussioner om ett byte som involverade Carter. Philadelphia var nu intresserade av Jakub Voracek. I februari hade förhandlingarna gått så långt att den före detta Philadelphia-spelaren R.J. Umberger tydligen fått konsultera Howson om Carters kvaliteter på utan utanför isen. Allting tydde på att ett byte var nära till hands.

Så i juni 2011 slog affären ner som en bomb. Columbus erbjöd Voracek och deras sjundeval (Sean Couturier) i draften för Carter. Holmgren tackade nej och började ringa runt och höra vad andra var beredda att erbjuda. Samma eftermiddag hörde Howson av sig igen och erbjöd ett tredjerundsval och affären var i hamn. Det tog ett år, men båda klubbarna hade fått vad de sökte efter. Vem som lämnar affären som vinnare kan enbart framtiden utvisa.

Huruvida Boston Bruins kommer att spela Stanley Cup-final i maj och juni 2012 är naturligtvis omöjligt att sia om. En sak är i alla fall säker; Boston kommer att bli att det första laget sedan lockouten att inte bli påverkade av lönetaket efter en titelsäsong.

Med Tomas Kaberle, Michael Ryder och Mark Recchi alla borta fick Boston automatiskt över $9 miljoner dollar för att hitta ersättare. Dessa blev Benoît Pouliot och Joe Corvo, båda relativt billiga värvningar som lämnar Boston en buffert på drygt sju miljoner, och ytterligare fyra miljoner om Marc Savard inte göra en mirakelcomeback.

Det var annat när baksmällan från Chicago Blackhawks sommarfest hade lagt sig. Man tvingades byta bort ett halvt dussin spelare och säkrade den åttonde och sista slutspelsplatsen först när Dallas förlorat grundseriens sista match. Men till skillnad från Chicago och flera andra lag som sannolikt kommer utgöra utmanare under det kommande decenniet är inte Boston byggt genom att drafta högt under några säsonger för att sedan behöva skriva dyra långtidskontrakt med dessa spelare ungefär samtidigt. Föreställ er vilken situation Edmonton kommer vara i om 2-6 säsonger, säkerligen fyllda med talangfulla spelare vars entry level-kontrakt är på väg att löpa ut.

Peter Chiarelli, Bostons general manager har istället litat på sin förmåga att göra framgångsrika bytesaffärer som hjälper hans klubb omedelbart, och inte fören om några år. Men Boston Bruins vore ingenting om det inte vore för Jeff Gorton. När Mike O’Connell (mannen som bytte bort Joe Thornton för Marco Sturm) fick sparken som Bostons general manager den 25 mars 2006 ersattes han samma dag av hans assistent Jeff Gorton. Men Gorton hann inte med att vara GM i mer än några månader innan Boston utsåg Chiarelli till ny general manager den 15 juli 2006. Under sin korta period hann Gorton emellertid med att bygga grunden för dagens Boston Bruins. Han skrev kontrakt med free agents-spelarna Zdeno Chara och Marc Savard. Han bytte till sig Tukka Rask i utbyte för Andrew Raycroft. Och under draften plockade han Phil Kessel i första rundan, Milan Lucic i andra och Brad Marchand i tredje. Inte illa för fyra månaders arbete.

Sedan dess har Chiarelli sakta med säkert gjort mindre bytesaffärer för att forma laget som vann Stanley Cup i somras. Andrew Ference kom 2007 från Calgary, Adam McQuaid från Columbus och Shawn Thornton var free agent. Claude Julien anställdes som coach efter Chiarellis första säsong och Boston har sedan dess haft ett snitt på 101 grundseriepoäng över de senaste fyra säsongerna. Samma sommar adderades Michael Ryder och Johnny Boychuk och de små värvningarna för att bygga grunden har fortsatt sedan dess.

Bara Tim Thomas och Patrice Bergeron tillhörde Bostons organisation innan Gorton/Chiarelli-epoken började. Båda spelade visserligen de mest avgörande rollerna i slutspelet, men det var Bostons breda kollektiv som gav dem titeln.

I en era där NHL-klubbar i regel vill gå ”den långa vägen” och bygga sina lag genom draften är Boston ett bevis på att lysande scouting av befintliga NHL-spelare kan ta dig lika långt som Pittsburghs eviga misslyckanden i början av 2000-talet.

Kort och gott. I den första matchen såg vi en spelare som försökte bita en spelare i det andra laget. I den andra matchen såg vi en spelare i det andra laget som försökte provocera det första laget att bita igen. I den tredje matchen fick det andra lagets stjärnspelare en hjärnskakning sedan en back från det ena laget tacklat en försvarslös spelare. I den femte matchen avgjorde det ena laget matchen sent med matchens enda mål, varpå deras målvakt sa att det hade varit en enkel räddning för honom. Under tiden, och genomgående i alla matcher, filmade spelare från det ena laget i var och vartannat byte, samtidigt som de klagade över hur domarna favoriserade det andra laget. På internet menade deras fans att det var en konspiration som ledde enda upp till Gary Bettman.

Om du också såg det jag ovan beskrivit; hur skulle du beskriva det laget? Skulle du beskriva laget som enkelt att tycka om? Skulle du beskriva det laget som moget? Eller som ett lag med ett vinnarlags karaktärsdrag? Eller bara raka motsatsen?

Det tog egentligen inte speciellt lång tid innan hockeyvärlden nästan unisont började älska att hata väst-Kanadas lag. Vad som till en början var ”hela Kanadas lag” blev tillslut bara ”Vancouvers lag”. Och när till och med de mest subjektiva svenska journalisterna började skriva pessimistiska krönikor om bröderna Sedin var det ganska uppenbart att Vancouver helt och hållet förlorat popularitetstävlingen. Det är svårt att älska ett hockeylag som filmar, bits och gnäller.

Trots att man i praktiken bara var 60 minuter från att vinna sin efterlängtade Stanley Cup (två gånger till och med), avslöjade finalerna tydligt vad Vancouver saknade; fysisk och psykisk tuffhet. Men mest något så komplicerat, men ändå så enkelt som mogenhet. Det är svårt att ens föreställa sig den extrema situation en hockeyspelare sätts i, som efter 100 matcher ska spela den tuffaste matchen kanske under hela karriären. Att gå igenom ett stenhårt slutspel med journalisters eviga frågor, supportrars eviga bävan efter framgång, laglednings eviga kravbild och sin egen interna kamp för att prestera på högsta nivån – finns det få sporter som kan duplicera.

När nu Mike Gillis efter draften sätter sig ned och på allvar försöker fundera på varför Vancouver Canucks inte presterade när det gällde som mest, är det ironiskt nog kanske så enkelt att han inte behöver göra någonting. Omogna spelare har blivit mognare, filmarna kanske slutar filma och det där med att bita – det var nog bara slutspelets vansinne som talade.

Om Boston Bruins ska tvinga fram en sjunde och avgörande match i Vancouver på onsdag, är det största hoppet att de fortsätter spela sin fysiska och jobbiga hockey på måndag.

Ryan Kesler lämnade den andra matchen i några minuter efter en tung tackling av Johnny Boychuk. Kevin Bieska låg på isen, halvt utslagen efter en hård slashing från Rich Peverley. Och Dan Hamhuis har inte spelat i de fyra senaste matcherna sedan han själv tacklat Milan Lucic. Boston Bruins fysiska spel har haft sin effekt på Vancouver Canucks, vilket inte minst statistiken visar; Henrik Sedin är poänglös, Daniel Sedin har blyga två poäng och Ryan Kesler har en poäng på de fem matcherna.

Boston Bruins är ett jobbigt lag att möta. Och de måste bli ännu jobbigare för att undvika semestern i ytterligare några dagar. Men när media och internetforum svämmar över med kommentarer hur snabba Vancouver är och vilka svaga spelare det för med sig, har ändå uppmärksamheten främst handlat om retsamheten i Vancouvers filmningar och Alex Burrows fingerbitande. Är det sådant som kan få även det mest fysiska av lag att ta ett steg tillbaka och hålla inne tacklingen för att den inte ska få alltför stora proportioner? Kanske. En sak är i alla fall säker, på måndag finns det inga hämningar. Det är vinna eller försvinna för Boston Bruins.

Slutspelet börjar närma sig upploppet med konferensfinalerna i full flärd. För några veckor sedan, när Phoenix fortfarande var en del av slutspelet, fick Dave Tippet frågan om varför hans lags power play inledningsvis varit så dåligt mot Detroit. Tippet menade att han inte gillade att fokusera på en specifik kategori i sitt lags spel eftersom man ibland vinner matcher utan att göra några power play-mål och likväl ibland förlorar matcher trots att man inte släpper in några i numerärt underläge. Tippet menade att helheten var viktigare, inte vad som sker under begränsade perioder i matchen.

Det är svårt att argumentera emot Tippet nu när vi bara har fyra lag kvar med spridd statistik i numerärt under- och överläge. Vancouver å sin sida har dominerat med mål i var fjärde power play (totalt 12), medan Bostons fyra mål på 50 försök är en chockerande motpol. Ändå kan de mötas i final om ett par veckor.

Anaheim lämnade slutspelet med imponerande 8 mål på 22 möjligheter (36.7%) och ironiskt nog lyckades Phoenix också få igång sitt power play och slutade med 33.3%. Om vi istället tittar på numerära underläggen hittar vi samma trend där. Montreal lämnade slutspelet utan några insläppta mål trots 21 möjligheter för Boston och Los Angeles släppte bara in 2 mål på 23 försök för San Jose. De bästa lagen i respektive kategori var alltså bäst under några begränsade minuter varje match. Men lagen som är kvar har uppenbarligen varit bäst sett över 60+ minuter.

Guy Boucher, Tampa Bays coach, som lyckats väl i båda formerna menar att det är de mindre detaljerna som spelar roll när du spelar ett lag flera gånger efter varandra:
- När du spelar mot ett lag sju gånger handlar det om att jobba på detaljer med vad du gör i offensiv och defensiv zon. Var ska du stå? Hur ska du stå? Hur ska du vinkla din fot? Var ska du placera dina skott och så vidare. Lagen lär känna varandra och detaljspelet blir viktigare än i grundserien.

Boucher har uppenbarligen gjort ett stort avtryck under sin första säsong som NHL-coach, inte minst genom det i slutspelet snart sönderdebatterade 1-3-1-systemet Bouchers lag spelar. En sak är i alla fall säker, även om statistiken säger annorlunda, är det svårt att vinna Stanley Cup utan att göra mål i power play.