Av de 90 målvakter som spelat 50 eller fler matcher sedan lockouten är Roberto Luongo sjua i räddningsprocent och elva i vinstprocent. Det är inga dåliga siffror för en målvakt som fått utstå såpass mycket kritik det senaste året. Men Roberto Luongo är också 33 år gammal och har tio år kvar på sitt kontrakt med en cap hit på $5,33 miljoner.

Men även om Vancouvers general manager lyckas med det nästan omöjliga – att byta bort Luongo och hans kontrakt – tror jag inte att Vancouver kommer att få mycket tillbaka. Marknaden för lag som vill åta sig ett tioårskontrakt med en målvakt vars marknadsvärd enbart dalat sedan han förde sitt lag till Stanley Cup-finalen, är helt enkelt inte speciellt stor. Lägg därtil en no-trade-klausul.

”Bytt bort Schneider då”, frågar sig kanske en del. Han är ung, hans värde är enormt högt och Vancouver kan få svårt att skriva ett nytt kontrakt med honom så länge Loungo är kvar i klubben. Schneider blir restricted free agent den 1 juli. Men titta på nedanstående siffror och det blir genast svårare att byta bort en av världens kanske mest lovande målvakter.

Så mycket som NHL har förändrats de senaste åren har lag i en annan utsträckning än förr börjat snegla på varandra. Att kopiera framgångsrika modeller i NHL är svårt. Brian Burke har försökt kopiera sig själv utan framgång och Paul Holmgren har försökt kopiera antitesen till hans lag historiska arv. Det går bättre. Men när ligans mest framgångsrika lag under de två senaste decennierna åker ut redan i första slutspelsrundan (första gången sedan 2006), mot ett expansionslag från södern dessutom, då kanske det är dags att börja snegla på sina motståndare för att förstå varför man förlorade. partypoker

Att läsa av trender i NHL är svårt. I flera år har det pratats om att spela en snabb, skridskostark hockey har varit det vägvinnande valet. Detroit har själva tillsammans med Pittsburgh och Chicago har bekräftat den tesen. På andra sidan av spektret har andra hävdat att det är den fysiska delen av hockeyn som blivit viktigare, där folk pekat på Anaheim och Bostons Stanley Cup-framgångar för bekräftelse.

Det är visserligen enkelt att säga det så här i efterhand; men det känns som om Detroit förlorade serien i samma ögonblick som Shea Weber dunkade Henrik Zetterbergs huvud in i plexiglaset. Detroit har vunnit på att svara på brutalitet med ett giftigt power play. Men den här gången var det ett skadeskjutet lag som varken kunde svara i målprotokollet eller i tacklingsstatistiken. Nasvhille tog en av lagets stjärnor och visade vem som bestämde den här matchserien redan från början.

Men även om Nashville är ett tuffare lag utan offensiva stjärnor är det kanske sig själva Detroit borde undersöka och i förlängningen kopiera. Detroit saknade de tuffa spelarna, inte nödvändigtvis de som som kan ta en fight eller sätta nio tacklingar per match. Men spelare som Chris Chelios, Kris Draper, Kirk Maltby och Darren McCarty – spelare med hjärta, karaktär och tuffhet. Drew Miller, Gustaf Nyquist och Cory Emmerton är inte spelarna som kan ersätta spelare, och det förstår nog Ken Holland också.

Jag tycker nästan lite synd om Stan Bowman, Chicagos general manager. Han kan inte byta till sig spelare, skriva nya kontrakt eller drafta spelare utan att folk antar att hans pappa haft ett finger med i spelet. Men, Stan kanske är van. När ens far är tidernas mest framgångsrika NHL-coach blir det liksom på det sättet.

När Chicago vann sin Stanley Cup 2010, sa folk att det var på grund av det solida lagbygge Dale Tallon (sparkad inför säsongen) hade byggt. När Chicago förra säsongen säkrade slutspelsplatsen på säsongens sista dag och sedan gjorde sorti i slutspelets första runda, sa folk att det var för att Stan bytt bort Tallons killar. Om Chicago är framgångsrika nu, är det på grund av den stomme som Tallon byggt.

Även om det finns en del sanning i ovanstående påståenden. Men det betyder inte att Stan Bowman enbart kan vara ansvarig när det går dåligt. Och Tallon prisas när det går bra. Det är ju som bekant general managerns jobb att förbättra laget om möjlighet ges. Bowman har inte gjort uppfyllt den rollen. Det är spelarnas ansvar att prestera utefter sin förmåga. Vilket de inte heller har gjort. Så vem har misslyckats mest, ledningen eller spelarna?

Chicago borde vara bättre än de egentligen är. Men det här är ett oförutsägbart lag. Under lagets senaste 18 matcher har man förlorat nio raka, vunnit fyra raka och förlorat tre raka. Och nu har man plötsligt två raka vinster igen.

Sidney Crosbys comeback lockade fler journalister till Pittsburgh än en slutspelsmatch. Drygt 250 ackrediterade journalister följde varje skär och rapporterade hem. Radiokanalerna i Kanada pratade inte om annat under flera dagar. Men bara för något år sedan var fortfarande debatten livlig: vem är egentligen bäst – Crosby eller Ovechkin?

Ovechkin, som snittade 54 mål per säsong under hans första fem NHL-säsonger och dessutom vunnit två Hart Memorial Trophy som ligans mest värdefulle spelare, har under det senaste 18 månaderna varit en blek skugga av den dynamiska, farliga och glada hockeyspelaren vi lärt oss att älska och hata.

När Washington förra veckan tog emot New York Rangers gjorde Ovechkin sin bästa match den här säsongen. På klassisk Ovechkin-manér, full fart genom mittzon och med ett stenhårt dragskott vid Dan Girardis skridskor gjorde han sitt första mål på hemmais den här säsongen. Han låg bakom ett annat sedan han tacklat en stillastående Marian Gaborik och låg även bakom det tredje när Michael Sauer drog på sig en utvisning sedan han hållit fast Ovechkin. Han hade åtta registrerade tacklingar, fyra skott på mål och var delaktig i det mesta som Washington hade framåt. Men i slutet av andra perioden och ställningen 3-2 till New York var det också Ovechkin som halvhjärtat sträckte fram klubban när Brian Boyle distinkt satte matchavgörande 4-2-målet. Washington förlorade 6-3, och efter den fina starten med sju raka segrar, har man bara vunnit 5 av 16. Det kostade Bruce Boudreau jobbet.

Ovechkins mål var hans åttonde totalt. Fortsätter han i samma takt kommer han att göra 29 mål och 62 poäng den här säsongen. ”Ryska maskiner går aldrig sönder”, sa Ovechkin en gång när journalisterna förundrades över hans förmåga att fullständigt köra över sina motståndare med kraft och teknik. Men någonting är uppenbarligen trasigt i maskineriet, Ovechkin är ofta osynlig, han slarvar i sin checking, tacklas med mindre frenesi och visar inte samma passion och glädje som förr.

Boudreau har bänkat Ovechkin i slutet av vissa matcher, inte låtit honom spela vissa powerplay och separerat honom från Nicklas Bäckström. Straff, som enligt Boudreaus sätt att tänka, ska få fart på honom. Om fejden med Boudreau är en av orsakerna till Ovechkins nedåtgående spiral återstår att se med Dale Hunter bakom bänken i Washington.

Av de 23 spelare som var registrerade i Chicago Blackhawks trupp samma dag som de blev utslagna av Vancouver Canucks den 26 april 2011 var det ingen som ursprungligen kom från Chicago eller delstaten Illinois. Så, spelarna och lagledningen packade ihop väskorna, lämnade besvikna Vancouver och begav sig tillbaka till Chicago. Några dagar av utvärderingar, några möten med fystränare och general manager senare och 22 spelare hade lämnat Chicago för sina respektive sommarboenden.

Kvar fanns David Bolland, mannen som kom in i matchserien mot Vancouver när laget låg under med 3-0 i matcher och nästan på egen hand fullbordade bragden. Bolland noterades för två mål och fyra assist på fyra matcher, men det är för det hänsynslösa spelet och uppretandet av hela Vancouver som han kommer bli ihågkommen.

Bolland har inte alltid varit spelare som bryr sig. När andra spelare kräver minutiösa förberedelser inför match med uppvärmning, fotboll, cykling, klubbteknik och så vidare, är Bolland den typen som bara behöver snöra på sig sina skridskor och spela. En del skulle beskriva honom som nonchalant och oseriös, han tränade sällan själv i gymmet och när han rehabtränade efter en ryggskada för ett par säsonger sedan tog det onödigt lång tid för Bolland att återvända till isen. Men när han nu ensam stod ensam kvar i Chicago, förbannad och bitter över den snöpliga slutspelssortin ringde han Paul Goodman, Chicagos fystränare och meddelade honom att han var villig att offra sommaren för att bli en bättre, starkare och mer explosiv hockeyspelare. Goodman kunde inte annat än acceptera utmaningen och tränande med Bolland mer eller mindre varje dag fram till september då försäsongen tog vid igen.

13 matcher in på säsongen har Bolland också visat att han är mycket mer än en exemplarisk defensiv forward med känslan att kunna reta upp de lugnaste av alla spelare, fråga bara Joe Thornton, Mike Richards och – inte minst – bröderna Sedin. Även om det är vad som gör honom unik finns det en enorm utvecklingspotential i 25-åringens offensiva spel. Fem mål och två assist har det blivit hittills i år, mestadels spelandes i en tredjekedja med Markus Bryan Bickell och Michael Frolik. Föreställ er vad han skulle kunna göra med Patrick Sharp och Marian Hossa på sina kanter.

Jeff Carter var aldrig någon favorit hos Philadelphia-fansen. Trots nästan 500 matcher i klubben, och en explosion i sitt målgörande med 46 mål säsongen 2008/2009 menade många att Carter helt enkelt inte presterade när det betydde som mest. Inte nog med att han bara gjort ynka 21 poäng på 47 slutspelsmatcher, Philadelphia-fansen menade att Carter överhuvudtaget var svag i avgörande situationer i vanliga grundseriematcher.

Med genombrottssäsonger från både Claude Giroux och James van Riemsdyk ter det sig inte konstigt att Carter också fick lämna laget den här sommaren. Vi ska försöka redogöra hur det gick till.

Allting började egentligen redan sommaren 2010. Philadelphia gjorde sitt bästa för att byta till sig Columbus draftval, det fjärde (man valde Ryan Johansen). Philadelphia erbjöd först Simon Gagné, men en 30-åring med flera hjärnskakningar och ett år kvar på sitt kontrakt var ingenting som intresserade Columbus general manger Scott Howson. Jeff Carter var spelaren som Columbus ville ha, vilket Philadelphias dito Paul Holmgren tillslut tackade nej till.

I november samma år skrev Carter på ett 11-årskontrakt värt $58 miljoner och tog i samma stund död på alla rykten om att han skulle vara på väg till Columbus eller någon annan klubb. Men bara två månader senare började Columbus och Philadelphia återigen föra diskussioner om ett byte som involverade Carter. Philadelphia var nu intresserade av Jakub Voracek. I februari hade förhandlingarna gått så långt att den före detta Philadelphia-spelaren R.J. Umberger tydligen fått konsultera Howson om Carters kvaliteter på utan utanför isen. Allting tydde på att ett byte var nära till hands.

Så i juni 2011 slog affären ner som en bomb. Columbus erbjöd Voracek och deras sjundeval (Sean Couturier) i draften för Carter. Holmgren tackade nej och började ringa runt och höra vad andra var beredda att erbjuda. Samma eftermiddag hörde Howson av sig igen och erbjöd ett tredjerundsval och affären var i hamn. Det tog ett år, men båda klubbarna hade fått vad de sökte efter. Vem som lämnar affären som vinnare kan enbart framtiden utvisa.

Huruvida Boston Bruins kommer att spela Stanley Cup-final i maj och juni 2012 är naturligtvis omöjligt att sia om. En sak är i alla fall säker; Boston kommer att bli att det första laget sedan lockouten att inte bli påverkade av lönetaket efter en titelsäsong.

Med Tomas Kaberle, Michael Ryder och Mark Recchi alla borta fick Boston automatiskt över $9 miljoner dollar för att hitta ersättare. Dessa blev Benoît Pouliot och Joe Corvo, båda relativt billiga värvningar som lämnar Boston en buffert på drygt sju miljoner, och ytterligare fyra miljoner om Marc Savard inte göra en mirakelcomeback.

Det var annat när baksmällan från Chicago Blackhawks sommarfest hade lagt sig. Man tvingades byta bort ett halvt dussin spelare och säkrade den åttonde och sista slutspelsplatsen först när Dallas förlorat grundseriens sista match. Men till skillnad från Chicago och flera andra lag som sannolikt kommer utgöra utmanare under det kommande decenniet är inte Boston byggt genom att drafta högt under några säsonger för att sedan behöva skriva dyra långtidskontrakt med dessa spelare ungefär samtidigt. Föreställ er vilken situation Edmonton kommer vara i om 2-6 säsonger, säkerligen fyllda med talangfulla spelare vars entry level-kontrakt är på väg att löpa ut.

Peter Chiarelli, Bostons general manager har istället litat på sin förmåga att göra framgångsrika bytesaffärer som hjälper hans klubb omedelbart, och inte fören om några år. Men Boston Bruins vore ingenting om det inte vore för Jeff Gorton. När Mike O’Connell (mannen som bytte bort Joe Thornton för Marco Sturm) fick sparken som Bostons general manager den 25 mars 2006 ersattes han samma dag av hans assistent Jeff Gorton. Men Gorton hann inte med att vara GM i mer än några månader innan Boston utsåg Chiarelli till ny general manager den 15 juli 2006. Under sin korta period hann Gorton emellertid med att bygga grunden för dagens Boston Bruins. Han skrev kontrakt med free agents-spelarna Zdeno Chara och Marc Savard. Han bytte till sig Tukka Rask i utbyte för Andrew Raycroft. Och under draften plockade han Phil Kessel i första rundan, Milan Lucic i andra och Brad Marchand i tredje. Inte illa för fyra månaders arbete.

Sedan dess har Chiarelli sakta med säkert gjort mindre bytesaffärer för att forma laget som vann Stanley Cup i somras. Andrew Ference kom 2007 från Calgary, Adam McQuaid från Columbus och Shawn Thornton var free agent. Claude Julien anställdes som coach efter Chiarellis första säsong och Boston har sedan dess haft ett snitt på 101 grundseriepoäng över de senaste fyra säsongerna. Samma sommar adderades Michael Ryder och Johnny Boychuk och de små värvningarna för att bygga grunden har fortsatt sedan dess.

Bara Tim Thomas och Patrice Bergeron tillhörde Bostons organisation innan Gorton/Chiarelli-epoken började. Båda spelade visserligen de mest avgörande rollerna i slutspelet, men det var Bostons breda kollektiv som gav dem titeln.

I en era där NHL-klubbar i regel vill gå ”den långa vägen” och bygga sina lag genom draften är Boston ett bevis på att lysande scouting av befintliga NHL-spelare kan ta dig lika långt som Pittsburghs eviga misslyckanden i början av 2000-talet.